Vintertid

Små vita snöflingor har lagt sig tillrätta på mitt berg. Jag vet inte för hur lång tid, men det spelar ingen roll. Jag tycker om snön. Vintern, det lite kärva och det bleka ljuset. Skymningen som kommer tidigt. Jag tycker om att dra på mig en stickad tröja, raggsockor, elda i spisen och gå ut en stund, för att sedan komma in i värmen. Rosiga kinder och den där lukten av kyla som följer med in. Jag är en vän av kontraster. Jag känner mig levande då. På vintern är det varmt inne och kallt ute, snön är ljus och mörkret är kompakt.

Hon var här i nästan fyra dagar. Hon som jag vilar i vänskapen med. Jag har svårt för farväl. Jag tror att Kråkungen känner lika. Han var ledsen i nästan två mil, när vi lämnat av henne på tågstationen. Jag sa till honom att vi inte säger hejdå. Vi säger på återseende. Han vill att hon flyttar in hos oss och jag berättar för honom om en tid för länge sedan, när hon och jag bodde tillsammans.

Under dagen har hon börjat måla en mandala i hönshuset. Hon skrattade och sa att det egentligen är meningslöst att måla åt färgblinda djur som inte förstår. Men vi båda har en kärlek för meningslösa saker. Så som att sortera knappar i olika högar för att sedan stoppa tillbaka dom i sin burk huller om buller. Eller lägga saker i shoppingvagnar på nätet, för att tömma  och konstatera att man redan har det mesta man behöver.

Under tiden hon målade fortsatte jag att plocka undan och göra klart på gården inför vintern. Satt upp fågelstugorna och fyllde på med frön. Hämtade granris i skogen och bonade på trappan fast det kanske är för tidigt. Kråkungen är som jag och förtjusas över fina saker. Jag bär ofta en kastanj i fickan. Tycker om formen, hur den ligger i min hand. Den lena blanka ytan. En trygghet att hålla i när saker känns främmande. En kastanj, en inkapslad urkraft. När jag tycker att det är dags för kastanjen och mig att gå skilda vägar, söker jag efter en plats att lägga den på. Ge den möjlighet att växa upp till ett stort träd. Jag undrar om någon av mina fickskatter slagit rot . Han i sin tur älskar ekollon. Jag lånade några av honom.

Jag har varit ängsligt orolig i över ett år. Vissa dagar har det gått bättre. Andra riktigt dåligt. Nu har jag haft några dagar på rad som känts varma, mjuka, snälla och jag hoppas att vintertiden får bli min.

Kärlek//Louise

2 kommentarer

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *