Om att vara

Vi som blommar sent

Jag sådde frön tidigt i våras. Solrosor. En hög och buskig sort. Skötte med omsorg och kärlek. Skämde bort med fin jord när det var dags. Tittade till dagligen. Såg hur de små gängliga gröna verkade slå rot och trivas.

Sen glömde jag bort mina blommor en stund. Vände ryggen åt och hade annat för mig. Dom fick en kanna vatten ibland när jag passerade. Solen sken inte heller som den skulle. Men dom växte. Utan min ständiga tillsyn.

Sommaren var kall men blommande. Aldrig har jag sett så många vita hundkex på åkrarna, pionernas stjälkar vek sig under kronbladens tyngd och äppelträdet översvämmades av rosa små knoppar. Jag var hänförd av allt det vackra.

Men sakta blev solens bana kortare och allt det praktfulla tappade spänst. En morgon kom frosten. Plötsligt fanns inte alla blommor där på ängarna eller i trädgårdarna.

Jag tappade lite livskraft jag med. Sov inte, åt dåligt och funderade mycket på hur det var när jag var barn. På ord som sårat, på drömmar som aldrig fått ta plats. På att jag inte dög för andra eller mig själv. Var det så fortfarande?

Hösten kom. Jag städade i trädgården. Täckte över mina älskade pioner, plockade små röda äpplen och saknade de blommande hagarna. När jag höll på som bäst att ta adjö av allt som växt under sommaren, klippte ner och bar till komposten, föll mina ögon på solrosorna. Där stod dom tätt ihop. Två meter långa, inte alls buskiga men friska och starka.

Sommaren hade inte hunnit få dem att slå ut i blom, så jag knipsade omsorgsfullt av varje stjälk, bar in, bjöd vatten och ställde i vas. Jag tvivlade på att de skulle slå ut. Nu gjorde jag mig flera vändor om dagen till dom igen, precis som i början när dom var små. Och så en eftermiddag när jag kom hem från jobbet, lyste tio vackra solar mot mig från vardagsrummet.

De hade klarat sig själva. Genom blåsvädret som rev med sig både pioner och odlingstunnel, genom torka som tvingade oss att vattna tomater som ändå uteblev. Genom några frostnätter som fått rabarbern att sloka. Anspråkslösa men livsdugliga hade de klarat sig igenom allt som många av de andra inte gjort.

När de nästan blommat över i sin vas, var det dags igen. Jag tog deras blommor och bar ut. Där lyste de upp hela den höstgrå värld som vi befann oss i den dagen.  Jag höll upp de gula bulliga blommorna i mina händer och kände mig som en av dom.

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *