Två veckor kvar till jul

Jag jobbar halvtid nu. Fyra timmar om dagen. Det är precis vad jag orkar med. Vissa dagar kommer jag hem och somnar. Andra kan jag göra några ganska långsamma saker. Jag låter det få ta den tid det tar. Jag har haft för bråttom för länge. Det vore vansinne att försöka stressa mig frisk. Men det är inte helt lätt. Jag får påminna mig själv många gånger per dag. 

Jag övar mig mycket på att vara i nuet. Närvarande. Härvarande. Jag sitter ner med Kråkungen. Pysslar, tecknar, spelar spel och nu i juletider, hjälper honom att skriva önskelista på önskelista. 

Slime, snowboard, Nintendo Switch….

I går yxade jag till årets ”trefoting” av granar. Jag är barnsligt förtjust i granar och granris med snö på. Det kan vara bland det snyggaste som finns. Min kamerarulle i telefonen är full med bilder på snöiga och frostiga granar så här års. Kråkungen brukar sucka när jag stannar med bilen och vill fota. ”Det är ju bara träd mamma” säger han uppgivet.  Jag har flätat en granrismatta och lagt utanför farstun också. Annars blir det inte jul i huset tycker jag. Jag är inte så mycket för pråligt julpynt. Jag gillar det enkla från naturen. Dessutom får jag klimatångest av köphysterin kring jul. 

Pippifåglarna får äta mat under grantopparna.

Den där gråten som har suttit fast i halsen så länge, har fått komma ut. Hästarna bor i ett nytt och kärleksfullt hem. Oron och skuldkänslan över mina flickor har varit förlamande. Men nu börjar det släppa. Dom bor tio minuter bort. Jag kan åka dit när jag vill och hälsa på. Än har jag inte gjort det. Det är för ledsamt. Alla planer jag hade med Tuva som aldrig kommer att bli av. Alla ridturer på Fionas trygga runda rygg som varit, men som inte längre är. Det jag saknar mest i vardagen är ljuden. Det är tyst på gården. Inga dova gnägganden i skymningen. Det bränner bakom ögonlocken ibland. Men det var för vårat bästa. För allas bästa.

Stressen på jobbet som golvat mig och hållit mig vaken om nätterna, får jag hjälp att hantera i samtal. Jag har oerhört mycket att lära och faller lätt tillbaka i gamla mönster när jag blir stressad. Skillnaden nu är att jag tvingar mig själv att känna efter vad jag vill. Stanna upp och fundera. Det är bra att jag tar tag i det nu. Det är synd att jag inte gjort det tidigare. 

När jag själv får välja, går jag promenader i skogen, fotar, skriver och pysslar inne. Jag hinner göra fint i vrårna. Koka kaffe, sätta mig vid köksbordet och njuta av känslan att inte ha något jag måste skynda mig till. I år känner jag ingen stress. Fast det idag bara är två veckor kvar till jul.

There is a crack in everything, that´s how the light gets in
-Leonard Choen-

Det kommer att bli bra. Allt blir bra tillslut. Jag behövde möta mörkret och vara i det, för att kunna se ljuset och prioritera om. Prioritera rätt. Jag tar små steg mot förändring varje dag. Det är bakhalt på min väg. Men jag tror på klistervalla, KBT och tårarnas renande kraft.

Kärlek//L

1 kommentar

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *