Om att längta

Tröst

Påskdagen.

Vi sprang i nya snön och hjärtat slog hårt i bröstet på oss båda.

Den lilla ramlade omkull.  Skaren sved på handleder och  kinder. Stora tårar. Mest över förnedringen att inte hinna först. Jag torkade snö och snor. Blåste bort det onda och alla ledsamheter.

-Jag vill ha tillbaka våren, mamma! ropade han och kliade mössan mot sin svettiga panna. Jag lutade händerna mot knäna, andades tungt och suckade till svar.

-Kommer du ihåg i somras när vi smög på råttorna vid Jan Hinders? Hur dom rasslade över golvet i dammet och åskan mullrade på avstånd? Minns du hur vi stod knäpptysta nära varandra och  svettades bland skuggor och skräp? Kommer du ihåg hur kvav luften var att andas och att det började regna tunga droppar när vi gick hem?

-Ja, svarar han, jag kommer i håg. Du är rädd för åskan. Tur att du har mig som är modig och höll dig i handen hela vägen hem, svarar han och tittar på mig med stora blå ögon.

-Ja, tur att jag har dig, svarar jag. Snart är vi där igen.

I sommaren.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *