Solkatter och sommartid

Söndag.

Promenerade kisande i solen, efter en grusväg som fläckvis var bar. Jag har saknat hur det låter om skorna när sulan möter annat underlag än snö. Än är drivorna meterhöga, men solen värmer och jag vill ändå inte att det ska gå för fort. Jag hinner inte med då. Förbannade svårvår tänker jag i mitt huvud.

Vi ställde om till sommartid i natt. En timme som bara försvinner. I utbyte, kvällens ljus. Det är fint. Jag är vän av kvällar och nätter. När vardagsmåsten redan är förbi. När det redan är försent. Då kan jag fastna i timmar. I en bok, i en bild, i ett samtal, i tanken.

Efter promenaden la jag mig en stund på sängen. Följde solkatternas dans över tapeten och klänningarna. De lekte kurragömma med varandra bland spetsar och volanger. Bland frasande tyg. Den blå är farmors mor. Vi kommer aldrig att passa varandra. Den andra köpte jag i en annan tid, i ett annat liv, i en stor och levande stad. Vi passar inte heller. Men vad gör det. Dom hänger där på väggen, tillsammans med en hatt som inte sitter riktigt bra. Jag vet inte heller om jag är en hattmänniska. Mössa är självklart när vindarna river och kallgraderna biter. Jag har tid att fundera en stund till. På det där om jag är hattmänniska eller inte. Troligtvis inte.

 

 

1 kommentar

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *