Prylbanta, kan jag det?

Jag är den i släkten som alla ger bort sina avlagda eller felköpta kläder till. Jag är också den i släkten som alltid tackar, tar emot och hänger in i garderoben, för att aldrig mer ha plagget på mig. Jag är också himla dålig på att rensa, sälja, skänka eller kasta. Ni hör ju själva att ekvationen inte riktigt går ihop och att garderobsdörrarna inte längre går att stänga.

Men igår hände det. Jag laddade hela förmiddagen och när jag kom hem från jobbet kände jag inte efter om jag ville eller orkade. Jag startade en podd i telefonen, stoppade lurarna i öronen och rev ut tre garderober som blev liggande i en färgglad ormhög på sovrumsgolvet. Så orkar jag ju inte ha det, därför var det en perfekt plan. Jag tvingades ta tag i allt. På en gång.

Det tog tid vill jag lova. Det var väldigt tråkigt och dessutom visade det sig bli en lite känslomässig process. Jag hade många inre dialoger med mig själv. Så många plagg som är förknippade med minnen. Det förvånade mig att en vanlig bommulskjol kan frammana så många känslor, tankar och funderingar. Jag vandrade fram och tillbaka i tiden när jag rensade. Fast jag var också en stenhård förhandlare och hade bestämt ett system innan.

En hög för spara. En hög för kanske. En hög för sälja. En för skänka. En för kasta.

Kanskehögen hamnade tillslut i säljahögen när jag såg mängden kläder jag hade hängt tillbaka i garderoben. Så idag lämnade jag tre fulla stora påsar till mitt postombud, som ska skickas vidare och säljas på sajten Sellpy.

Det kändes som en fantastisk befrielse när jag såg hur påsarna med kläder bars in på lagret för att fortsätta sin resa mot nya äventyr hos andra människor på nya platser. Bra för miljön, bra för min ekonomi och framförallt bra för min själ.

Jag belönade mig själv med en stor bukett tulpaner. Sånt måste man göra ibland. När jag kom hem satte jag mig ner med en kopp kaffe, tittade på mina blommor, spanade runt med kritiska ögon i mitt kök och kände jag att jag vill fortsätta rensa. Men kan jag det? Jag är känslomässigt bunden till så många saker här hemma, samtidigt tänker jag; ”jag sålde hästarna, vad kan vara svårare än det?” och kommer fram till att den stora prylbantningen nog kan börja.

Jag vill känna mig fri i mitt hem. Ha ett flöde inne och inte behöva flytta på en miljon saker innan jag hittar det jag ska. Jag mår egentligen inte alls bra av det kaos som kan råda här hemma periodvis. Jag kan inte koppla av då. Inte vara kreativ. Och det är ju dumt att ha det så, när det går att lösa.

Nästa projekt får bli vinden. Där måste det hur som helst rensas. För till våren ska det byggas ett sovloft på en del av den. De valen måste bli enklare. Då kommer min inre dialog att låta lite såhär;

-Behålla vinterjackan från -03 eller se stjärnhimlen från sängen?

Enkelt att svara på. Visst?

Är du bra på att ”prylbanta”? Fördelar/nackdelar? Har du ångrat något du gjort dig av med? Jag vill gärna ha dina tips!

Kärlek/L

4 kommentarer

  1. Jag är inte alls bra på att prylbanta! Men har väl kommit till insikt att jag måste. Fast i mitt fall är det nog mer ”döstädning”. Har nyss kastat femtio år gamla skolböcker! Men taktiken är ungefär som din + att jag har en kartong där det hamnar totalt onödiga saker som jag inte kan skiljas ifrån pga nostalgiskäl. Beslutet att rensa måste nog mogna fram. Är säkert olika hos alla. Lycka till med rensningen!

    1. Usch! Det låter så drastiskt med begreppet ”dödsstädning”. Men jag tror att man kanske borde göra en sån ett par gånger i sitt liv.
      Jag har tagit kort på en del saker som jag har gjort mig av med, men haft svårt att skiljas ifrån. tex en trasig gammal spinnrock efter farmor. Nu lever den vidare i mitt fotoalbum.
      Tack för lyckönskningarna. Det kan jag behöva 🙂 Önskar dig en skön kväll.

  2. Ja, jag ibland har jag ångrat att jag gav bort kläder, som jag aldrig trodde att jag skulle komma i igen, jag förstår att det kräver sin förklaring. Jag hade efter att fött två barn lagt på mig åtskilliga kilon och den fina naturfärgade dräkten, ja den var jag säker på att jag aldrig skulle kunna ha igen. Sen efter barn tre var jag så smal att jag kunde haft den där dräkten, tröstade mig med att jag går säkert upp igen och mycket riktigt rätt som det var så hade jag lagt på mig igen. Nu har jag i stället gått ner förfärligt mycket och det är bara jumprar och tröjor som fortfarande sitter något så när, inte nog med att kilona rasat, jag har krympt på längden också, så galgen skulle behöva sitta kvar så inte kläderna dråsar ner i golvet. Så jag funderar på att göra som du, fast det får bli till sommaren, när jag kan hänga ut kläderna och borsta bort det damm som de samlat på sig.

    Hoppas att du fått lite snö i Abborrberg, för här har det faktiskt snöat i två dagar men mest ett stilla snöfall likt julesnö, du får ha det så bra i din rensning av överskottet.

    Kram.

    1. Kroppen är ändå helt fantastisk. Som rymmer barn, extrakilon, växer och krymper under ett liv. Det är något väldigt vackert i det tycker jag.
      Här faller snön bomullsvit.Det är så vackert tycker jag.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *