Pralin

Om någon hade knackat på min axel och viskat i mitt öra för några år sedan;

-Dina bilder och ord kommer att bli publicerade i en tidning i framtiden.

Då hade jag skrattat. Avfärdat det som trams och tänkt att det aldrig någonsin skulle hända mig. Jag som klev omkring i gummistövlar på mitt berg och skrev små lösryckta rader här och där. Jag som knappt visste hur man fotograferade med det automatiska läget på kameran. Jag hade sagt;

-Du måste ha blandat ihop mig med någon annan.

Sen hade jag kanske bjudit på en kopp kaffe och pratat om andra människor i min närhet. Som är spännande på riktigt och verkligen värda all uppmärksamhet för det dom gör. Men jag. Nej. Det där var inte menat för mig.

Men saker sker när man börjar ta sina drömmar på lite större allvar. När man, trots sin envishet och sitt logiska tänkande, kapitulerar lite för magkänslan. Och framförallt när man tvingas tänka om för att kropp och knopp inte riktigt orkar med. Det såg jag ju inte själv. Men mina närmaste gjorde. När man börjar med det där. Att känna efter. Då börjar saker och ting sakta röra sig framåt. Inget sker över en natt. Men det kan verka som att allt händer plötsligt. När man står lite vid sidan av.

Under många år målade jag inte, tecknade inte, skrev inte. Var inte speciellt kreativ alls. Sen hände något. Först instagram och mobilkameran. Trevande ord. Kråkungen föddes och genom honom, tillsammans med honom, upptäckte jag de små sakerna i livet igen. Det som jag gasat förbi tidigare. Och så kärleken till fotograferandet. Den som tagit mig med storm och förändrat mig. En förälskelse som fått mig att återvända till rötterna. Tillbaka till konsten och kreativiteten. Och någon slags klåda i att försöka få sätta ord och bild på mina känslor och tankar.

Och så mötte jag människor, både nya och gamla vänner, som påminde mig om vem jag är. Det behöver man. Människor som tror på det man gör. Som lyfter på tvivlen, lär en nya saker, ifrågasätter gamla invanda tankemönster och säger;

-Skit i jantelagen och följ dina drömmar.

Då är det lättare att tacka ja. Precis som jag gjorde den där tisdagen veckan innan jul, när det plingade i telefonen och journalisten Anna Klint frågade om jag ville vara med i Dalarnas tidningars helgbilaga Pralin.

Och vilken fantastisk respons jag fått. Hundratals nya följare på instagram och artikeln om mina funderingar i finnmarken som har delats väldigt många gånger i sociala medier. Jag är glad att jag vågar.

Jag återkommer ofta i tanken till det som konstnären Anna Odell sa i ett sommarprat; ”Konsten är viktigare än mina rädslor”. Så måste det få vara. Därför tackade jag ja till ytterligare ett reportage när en annan tidning hörde av sig. Journalisten Annika Boltegård och fotografen Maria Hansson besökte mig i början av december. I morgon när jag vaknar finns jag i tryck i tidningen Land.

Om jag tänker efter, är det fortfarande så att jag kliver omkring på mitt berg i mina gummistövlar. Jag skriver lösryckta ord men jag samlar ihop det ibland också. Jag fotograferar mycket bättre nu än då. Och jag vill lova att det ligger många timmars övning och slit bakom det. Jag tycker fortfarande att andra människor är oerhört intressanta och behöver lyftas fram. Men det behöver inte betyda att jag måste stå tillbaka. Det finns plats för oss alla. Allas drömmar får plats. Och allas drömmar behövs för att få en perfekt blandning i världen. Det är precis som i en pralinask.

Kärlek // L

2 kommentarer

  1. Den där kökssoffan har jag suttit på många gånger, bara så du vet….

    Där sa du ett sant ord, livets alla drömmar är som en pralinask, visst är de det så och livet självt är nog lite praliner det med, om inte annat så är det som en berg- och dalbana. Så roligt att få komma med i Land, med dina härliga bilder, för de är både mystiska och helt underbara, så mystiska att man nästan kan tro att det är lite grånissar i vrårna.
    Hoppas att du vågar tro på dig själv och slänger jantelagen åt fanders för där hör den hemma. Nej, våga tro på dig själv, du är duktig att fota och dina ord är härliga, liten släng av finnmarkens väsen. För det är något visst med Finnmarken, namn som Abborrberg, Kestina, Kaljoberg, Rikkenstorp, Skattlösberg, far förbi i minnet så fort som jag tänker på Finnmarken, ingen speciellt ordning heller men så ska det vara när man låter minnet svepa iväg.

    Här har vi fått en riktig vinterkyla, -22,3 grader i skrivandes stund och det har inte varit varmare än -18 grader på hela dagen, tur att vi har snö som isolerar rören i backen, man är alltid lite oroad när det blir kallt, för det egna vattnet. borrad brunn men det ska in i huset också. Fast jag ska inte klaga, vi har tidigare år haft ner mot minus trettiofem och fyrtio grader ibland, så än så länge är det ok.

    Du får ha en skön helg med familjen och det ska bli sol i helgen, här kommer den bara precis över trädtopparna och försvinner på bara ett par timmar bakom skogen, nackdelen med att bo i en dalgång men skönare när vinden ligger på, såvida den inte kommer från nord, för då känns det i både märg och ben.

    Kram

    1. Va roligt att du suttit i min soffa!
      Jag blir glad över att du tycker att mina bilder är lite mystiska. Jag gillar den känslan. Lite gårdstomtar och skrômt som skymtar i vrårna.
      Här är det också kallt, men inte som hos dig. Jag ska ut och fotografera en kompis som är triathlet om några timmar. Solen skiner och snön gnistrar, så det blir fint tror jag.

      Önskar dig en skön söndag
      Kram

Lämna ett svar till Inga-Lill Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *