Över en vårfika med SlaktarStina

 

Jag känner henne inte så bra, den där SlaktarStina. Men jag känner hennes nerv, hennes ton, hennes vemod och vackerheter. En fläta över axeln, ett berg att bo på, ett potatisland fyllt av drömmar och förväntningar. Barn vars armar, pigga ben och tusen frågor får henne att på många sätt tvingas vara här och nu. En blick som vandrar, skuggor som drar förbi, skrattet och glittret i de bruna ögonen. Det där att bära på en rik inre värld, som måste få ta plats, men inte ta över. Jag känner igen henne i mig.

Jag blev bjuden till hennes plats på jorden idag. Inte alls olik min. Jag kände mig hemma och lite borta på samma gång. En vårfika med Slaktarstina, för att hylla kreativiteten, skapandet och framförallt henne. En kvinna vars ord fångar mig, fastnar hos mig och får mig att vilja läsa mer.

Vi borde lyfta varandra oftare. Våga lyfta blicken och se oss omkring. Det finns så många spännande möten som sker där utanför det som är mitt. I dag känner jag att jag sett något nytt, men samtidigt så självklart och tryggt.

Jag hoppas att det blir mer av kaffe och dopp tillsammans för oss.

 

/Abborrbergslouise

Flyga drake

-Man behöver inte andas gammal luft, sa farmor alltid när det blåste.

Och som det har friskat i! De stora träden vid huset har snällt fått buga sig för vinden och dammet har virveldansat i hästhagen. När vi ropat på varandra, jag och Kråkungen, har orden fastnat i en kastvind och försvunnit all världens väg. Kanske landar våra vardagliga samtalsfraser och funderingar någon helt annan stans, på en annan plats? Kanske orden blandas med andra vindryckta ord från främmande länder och skapar ett helt eget språk?

Det är något som händer i mig när det blåser. En känsla av att något nytt är på väg. En känsla av frihet. Farmor kanske inte hade så fel egentligen? Luften som blåser på mig här, kanske kastade sig runt zebror och bara bruna ben under solen för en liten stund sedan? Nu hälsar den på här hos mig uppe på berget. Far omkring mina tunga kallblod och leriga gummistövlar. Leker med min toppluva och drar i mitt redan trassliga påsklovshår, när hagelstormarna avlöser varandra.

-Vi flyger drake! ropade jag till den lilla. Han släppte allt han hade i händerna och sprang ut på åkern. Vi lyftes högt upp i luften tillsammans med den färgglada nylonbiten och fantasin. Störtdykningar och tvära kast.

-Jag är flygrädd egentligen, sa jag till honom när han höll i det svarta plasthandtaget som fäste våra äventyr i luften med oss på marken.

-Fast inte när jag flyger med dig förstås. Då känner jag bara frihet.

 

 

 

I nuet

Det finns ett hus i byn, som ingen bryr sig om.

Det äldsta av dom alla.

Där river vinden tag i gammal spröjs, där är dörrmattan så här års snö och skare.

På övervåningen som saknar trapp, springer råttorna omkring

och låter dammet falla.

Murstocken som rasat ner, ligger utspridd där i salen.

I ljuset svävar stoftet upp och grumlar lite nutid.

Jag går dit ibland och bara är.

För att  få vara mitt i livet.

 

Tröst

Påskdagen.

Vi sprang i nya snön och hjärtat slog hårt i bröstet på oss båda.

Den lilla ramlade omkull.  Skaren sved på handleder och  kinder. Stora tårar. Mest över förnedringen att inte hinna först. Jag torkade snö och snor. Blåste bort det onda och alla ledsamheter.

-Jag vill ha tillbaka våren, mamma! ropade han och kliade mössan mot sin svettiga panna. Jag lutade händerna mot knäna, andades tungt och suckade till svar.

-Kommer du ihåg i somras när vi smög på råttorna vid Jan Hinders? Hur dom rasslade över golvet i dammet och åskan mullrade på avstånd? Minns du hur vi stod knäpptysta nära varandra och  svettades bland skuggor och skräp? Kommer du ihåg hur kvav luften var att andas och att det började regna tunga droppar när vi gick hem?

-Ja, svarar han, jag kommer i håg. Du är rädd för åskan. Tur att du har mig som är modig och höll dig i handen hela vägen hem, svarar han och tittar på mig med stora blå ögon.

-Ja, tur att jag har dig, svarar jag. Snart är vi där igen.

I sommaren.

 

Märkvärdigheter

 

Jag tog en bild en gång. På en lampa i ett fönster hos en vän.

Hon hade fått en flaska whisky av mig. Runt halsen på flaskan satt en fjäder. Hon fäste fjädern på sin lampa och lät den hänga där.

Det är inga märkvärdiga handlingar alls. Vare sig att fotografera i ett kök, ge bort en flaska sprit eller hänga upp något i en lampa.

Det märkvärdiga är att jag tänkte att bilden skulle passa i ett inlägg på en blogg. Jag hade ingen blogg då. Jag har heller inte haft avsikten att skaffa mig en blogg. Det har jag inte tid med, kunskap till, eller modet att.

Men det där fotografiet har påmint mig med jämna mellanrum om att jag borde. Krävt min uppmärksamhet på något vis.

Det är inte heller någon märkvärdig bild. Absolut inte någon av mina bästa. Men den har lett mig hit.

Och nu  kastar jag mig ut. Huvudstupa. Utan någon som helst aning om vart detta ska leda. Men inuti mig bor det något som måste få ta plats. En längtan efter att få uttrycka mig. Genom ord och bild.

Och förhoppningsvis kanske det blir något märkvärdigt någon gång.

//Abborrbergslouise