Milda mellanrum

Februari ska vara kall i min värld. Jag vill att min andedräkt ska bolma som rök ur min mun, att kölden ska bita i mina kinder och att Kung Bore ska måla mitt rågblonda hår i frostigt vitt med sin breda kalla pensel.

Men idag föll ett stilla regn över mig på promenaden. Jag hälsade på hos tystnaden och tomheten i Lövkullberget. Satte mig i snön och lutade ryggen mot grånat timmer. Takdroppen holkade ur snön vid knuten och min kappa blev blöt där bak. Det finns något vemodigt och vackert över att besöka tomma gårdar. Här har Kråkungen ammats, tränat på att gå och tillbringat en stor del av sina första tre år i livet. Tillsammans med henne som rullar på r:en. Hon kommer tillbaka. Men förut fanns hon här jämt. Nu leder mina steg hit av sig själva. Till minnena och tystnaden.

Jag satt där en lång stund i min ensamhet. Jag tycker om att vara själv ute. Det är högt i tak på något vis. Mina tankar får ta plats och jag påverkas inte av någon annan. Jag drack vatten ur bäcken vid Paradisåkern på vägen hem. Det isade i bröstet när jag svalde och jag kände mig levande.

När jag kom hem körde jag ved på sparken. Jag har dagar som är mellanrum och jag har lärt mig hur jag ska fylla dem. Genom att hålla mig sysselsatt med vardagliga ting. I tystnad.

Jag behöver tiden för att landa. Hitta mig själv. Min ton. Jag har svårt att höra den bland alla andra, som skriker högre och tar mer plats. I byn är jag den enda av mitt slag och ändå så lik alla andra.

På alla hjärtans dag var jag och Kråkungen själva. Pappan var i Växjö på skolan. När han blir klar är han ännu mer en skogens man. Jag hade skav i både hals och själ. Min kropp kändes varm och orolig. Två dagar hemma. Det har jag lärt mig den hårda vägen att jag måste ta. Det blåste och smältvattnet krusade den blanka isens yta. Vi halkade runt byn med hundarna. I min hand brände ett hjärta av snö mot min febervarma hud. Jag fick det av honom.

Efter byvägen står ett dass. Det röda hjärtat lyser mot en blå dörr. Jag stannade upp, tittade på honom och frågade;

-Heter det alla stjärtars dag?

Han exploderade i det underbaraste av skratt, kramade mitt ben och sa att han älskar mig.

Ett ögonblick att bära med sig. Obetydligt för alla andra. Hela världen för mig.

Idag är ett mellanrum. I morgon ska jag ändra perspektiv. Jag har köpt en klarröd drönare och vinden ska inte blåsa så hårt. I morgon ska jag se världen lite från ovan. Lyfta blicken och flyga med de skränande kråkorna över byn. Och om jag får önska mig något, önskar jag mig snö som faller under natten och pudrar skogen vit.

Kärlek// L

#7

Trollberget. December. Det var fullmåne och Cecilia hade skrivit en ny låt. Vi sjöng den i stämmor och hon spelade gitarr. Vi tände marschaller i en ring runt oss och skålade i rött vin. Skogen gnistrade i silver.

Ibland får man ta i lite extra för att skapa sin egen magi. Ibland sköter det sig liksom av sig själv. Så var det den här gången.

Kärlek // L

PS: Musiktips! Min grymma vän Ceci Noir kan du lyssna på och läsa om här.

Januari

Januari kan vara en blå paus.

Vi tog en skoterpromenad och for över myrarna bort till Kyralamms frusna vatten. Räven hade sprungit före oss i snön och korpen gjorde oss sällskap en stund i tystnaden när vi stängde av den bullrande motorn. Det rann någon tår från mina ögon av både kyla, fart och glädje.
En tur till Djupa Dalen på jullovets sista dag.
Det droppade om isen och regnet hängde i luften.
Sommarhage i vintervila.

Januari är månaden då jag fyller år.

Trettondagsafton. Min födelsedag. Jag testade att klättra lite på byskolans stege. Jag kan nästan höra min mamma, hon som födde mig med rumpan först för 38 år sedan, hur hon drar ett djupt andetag, tittar på bilden och tänker; men Louise, vad är det här för stolleprov nu då? Men mamma. Det gick bra. Att klättra och att födas. Kaffet smakade gott i morse och min lilla familj sjöng fint för mig. Inte för tidigt, för jag är ingen morgonmänniska. Om jag får välja själv. Ikväll ska jag bada badtunna och till eftermiddagskaffet tror jag att jag ska ta mig en liten whisky. Det är mycket som är bra, när man tänker efter.

Januari med sina stjärnsprakande nätter.

Om att påminna sig att lyfta blicken.
När vägen hem är stjärnbeströdd.

Januari med sitt kärva temperament och sina vackra vinterdagar. Januari när man ser hur ljuset sakta börjar återvända. Jag tycker om dig. Vi ses igen om ett år.

Kärlek//L

En tur på Vita Blixten

I mammas avlagda pälsmössa och på pappas gamla skidor fångade jag solen idag. Bröt tankemönster och bytte luft i lungorna.

Jag hängde på släden efter skotern, knöt fast mitt kamerastativ och skidorna på den, sen körde jag mot Stormossens vackra myrar. Hela världen badade i ljus.

Jag älskar vinterdagar som dessa. Jag känner tacksamhet över att bara kunna öppna dörren och vara mitt i allt det vackra. Tur att just det här är min plats på jorden. Här där jag trivs som bäst.

Kärlek // L

Hämta ved och starta en youtubekanal

Jag kan få lyckorus av väder. Busväder allra helst. Men också det stillsamma, som i söndags då världen såg ut som i en saga. Stora flingor föll sakta från en vit himmel. De dansade omkring och frasade runt i den kalla luften.

Jag hämtade ved med snöknarr under skorna och blev stående i allt det vackra. Släppte korgen och bara lyssnade. Tystnade bröts av snöflingornas ljud. Jag ville fånga känslan med ett fotografi, men det ville sig inte riktigt, så jag testade för första gången att filma med min kamera.

Jag vet inte alls hur man gör egentligen. Jag vet inte hur man redigerar eller klipper film. Men jag känner igen känslan jag fick när jag spelade in den här lilla snutten. Glädjen, ett fladder i bröstet och en vilja att lära mig mer. Förut tog jag inte de känslorna på allvar. Nu gör jag det.


Idag på jobbet, när jag klädde av mig ytterkläderna i ett virrvarr bland barn, stannade en kollega upp, tittade på mig och sa;

-Vilken himla mysig film du la upp. Jag ville vara med dig där. Åka kälke bakom.

Det där med att kunna beröra en människa, det är det som får mig att våga vidare. Det och fladdret i mitt bröst.

Så idag efter jobbet, startade jag en egen youtubekanal. Jag kastade mig in genom dörren när jag kom hem, knäppte upp översta knappen på kappan och hann inte ta av mig mössan. Loggade in på min dator, googlade mig fram till hur man gör och nu ligger filmen där och här, på min blogg. Stövlarna ligger fortfarande under mitt skrivbord.

Den ivern och lusten älskar jag. Att brinna för något. Lite som när man var barn och längtade hem från skolan till det där roliga som skulle hända då. Det känns spännande, jag vet inget om youtube heller, men jag testar mig fram.

Tänk att något så vardagligt som att hämta ved, kan öppna dörren till en helt ny värld. Det är magiskt.

Kärlek//L

Prylbanta, kan jag det?

Jag är den i släkten som alla ger bort sina avlagda eller felköpta kläder till. Jag är också den i släkten som alltid tackar, tar emot och hänger in i garderoben, för att aldrig mer ha plagget på mig. Jag är också himla dålig på att rensa, sälja, skänka eller kasta. Ni hör ju själva att ekvationen inte riktigt går ihop och att garderobsdörrarna inte längre går att stänga.

Men igår hände det. Jag laddade hela förmiddagen och när jag kom hem från jobbet kände jag inte efter om jag ville eller orkade. Jag startade en podd i telefonen, stoppade lurarna i öronen och rev ut tre garderober som blev liggande i en färgglad ormhög på sovrumsgolvet. Så orkar jag ju inte ha det, därför var det en perfekt plan. Jag tvingades ta tag i allt. På en gång.

Det tog tid vill jag lova. Det var väldigt tråkigt och dessutom visade det sig bli en lite känslomässig process. Jag hade många inre dialoger med mig själv. Så många plagg som är förknippade med minnen. Det förvånade mig att en vanlig bommulskjol kan frammana så många känslor, tankar och funderingar. Jag vandrade fram och tillbaka i tiden när jag rensade. Fast jag var också en stenhård förhandlare och hade bestämt ett system innan.

En hög för spara. En hög för kanske. En hög för sälja. En för skänka. En för kasta.

Kanskehögen hamnade tillslut i säljahögen när jag såg mängden kläder jag hade hängt tillbaka i garderoben. Så idag lämnade jag tre fulla stora påsar till mitt postombud, som ska skickas vidare och säljas på sajten Sellpy.

Det kändes som en fantastisk befrielse när jag såg hur påsarna med kläder bars in på lagret för att fortsätta sin resa mot nya äventyr hos andra människor på nya platser. Bra för miljön, bra för min ekonomi och framförallt bra för min själ.

Jag belönade mig själv med en stor bukett tulpaner. Sånt måste man göra ibland. När jag kom hem satte jag mig ner med en kopp kaffe, tittade på mina blommor, spanade runt med kritiska ögon i mitt kök och kände jag att jag vill fortsätta rensa. Men kan jag det? Jag är känslomässigt bunden till så många saker här hemma, samtidigt tänker jag; ”jag sålde hästarna, vad kan vara svårare än det?” och kommer fram till att den stora prylbantningen nog kan börja.

Jag vill känna mig fri i mitt hem. Ha ett flöde inne och inte behöva flytta på en miljon saker innan jag hittar det jag ska. Jag mår egentligen inte alls bra av det kaos som kan råda här hemma periodvis. Jag kan inte koppla av då. Inte vara kreativ. Och det är ju dumt att ha det så, när det går att lösa.

Nästa projekt får bli vinden. Där måste det hur som helst rensas. För till våren ska det byggas ett sovloft på en del av den. De valen måste bli enklare. Då kommer min inre dialog att låta lite såhär;

-Behålla vinterjackan från -03 eller se stjärnhimlen från sängen?

Enkelt att svara på. Visst?

Är du bra på att ”prylbanta”? Fördelar/nackdelar? Har du ångrat något du gjort dig av med? Jag vill gärna ha dina tips!

Kärlek/L

#6

Nakenbad under blodmånen

Det var juli. Det var semester. Det var sommaren 2018 då värmen slog alla rekord.

Vi hade varit till Räfsnäs och lyssnat på en spelning med Jesper Lindell. Vi satt i udda utemöbler i den varma kvällen. Publiken var liten och bubblet i glaset svalkade gott. Jag hade en ny kimono på mig och håret var solblekt. Jag kände mig vacker och glad.

När de sista tonerna lämnat scenen, satte vi oss i bilen och åkte mot byn. Det var blodmåne den natten och luften var varm och lite tung. I två båtar for vi ut på Bysjöns svarta vatten.

Vi stannade mitt ute på sjön. Alla hoppade i det djupa vattnet, som varmt och mjukt omslöt våra nakna kroppar. Vi simmade, skrattade och flöt omkring på rygg och tittade på den stora månen.

Jag var bland mina bästa vänner och över mitt huvud fanns bara evigheten.

Kärlek // L

Pralin

Om någon hade knackat på min axel och viskat i mitt öra för några år sedan;

-Dina bilder och ord kommer att bli publicerade i en tidning i framtiden.

Då hade jag skrattat. Avfärdat det som trams och tänkt att det aldrig någonsin skulle hända mig. Jag som klev omkring i gummistövlar på mitt berg och skrev små lösryckta rader här och där. Jag som knappt visste hur man fotograferade med det automatiska läget på kameran. Jag hade sagt;

-Du måste ha blandat ihop mig med någon annan.

Sen hade jag kanske bjudit på en kopp kaffe och pratat om andra människor i min närhet. Som är spännande på riktigt och verkligen värda all uppmärksamhet för det dom gör. Men jag. Nej. Det där var inte menat för mig.

Men saker sker när man börjar ta sina drömmar på lite större allvar. När man, trots sin envishet och sitt logiska tänkande, kapitulerar lite för magkänslan. Och framförallt när man tvingas tänka om för att kropp och knopp inte riktigt orkar med. Det såg jag ju inte själv. Men mina närmaste gjorde. När man börjar med det där. Att känna efter. Då börjar saker och ting sakta röra sig framåt. Inget sker över en natt. Men det kan verka som att allt händer plötsligt. När man står lite vid sidan av.

Under många år målade jag inte, tecknade inte, skrev inte. Var inte speciellt kreativ alls. Sen hände något. Först instagram och mobilkameran. Trevande ord. Kråkungen föddes och genom honom, tillsammans med honom, upptäckte jag de små sakerna i livet igen. Det som jag gasat förbi tidigare. Och så kärleken till fotograferandet. Den som tagit mig med storm och förändrat mig. En förälskelse som fått mig att återvända till rötterna. Tillbaka till konsten och kreativiteten. Och någon slags klåda i att försöka få sätta ord och bild på mina känslor och tankar.

Och så mötte jag människor, både nya och gamla vänner, som påminde mig om vem jag är. Det behöver man. Människor som tror på det man gör. Som lyfter på tvivlen, lär en nya saker, ifrågasätter gamla invanda tankemönster och säger;

-Skit i jantelagen och följ dina drömmar.

Då är det lättare att tacka ja. Precis som jag gjorde den där tisdagen veckan innan jul, när det plingade i telefonen och journalisten Anna Klint frågade om jag ville vara med i Dalarnas tidningars helgbilaga Pralin.

Och vilken fantastisk respons jag fått. Hundratals nya följare på instagram och artikeln om mina funderingar i finnmarken som har delats väldigt många gånger i sociala medier. Jag är glad att jag vågar.

Jag återkommer ofta i tanken till det som konstnären Anna Odell sa i ett sommarprat; ”Konsten är viktigare än mina rädslor”. Så måste det få vara. Därför tackade jag ja till ytterligare ett reportage när en annan tidning hörde av sig. Journalisten Annika Boltegård och fotografen Maria Hansson besökte mig i början av december. I morgon när jag vaknar finns jag i tryck i tidningen Land.

Om jag tänker efter, är det fortfarande så att jag kliver omkring på mitt berg i mina gummistövlar. Jag skriver lösryckta ord men jag samlar ihop det ibland också. Jag fotograferar mycket bättre nu än då. Och jag vill lova att det ligger många timmars övning och slit bakom det. Jag tycker fortfarande att andra människor är oerhört intressanta och behöver lyftas fram. Men det behöver inte betyda att jag måste stå tillbaka. Det finns plats för oss alla. Allas drömmar får plats. Och allas drömmar behövs för att få en perfekt blandning i världen. Det är precis som i en pralinask.

Kärlek // L

#5

Det slår ut en längtan i mitt bröst när flingor gnistrar. När solens bana orkar bära hela vägen hem. Det gör ont i mig att han är sista barnet kvar på förskolan. Och det skaver i mig när han frågar mig i bilen; mamma, är det redan kväll? Jag sväljer den där stora klumpen och tillsammans räknar vi ner. Tre dagar till sportlovet älskade liten. Bara tre dagar till.

Så skrev jag den 20 februari och jag känner nästan nu hur trötta och slitna vi var. Den där längtan efter att bara vara ifred. Stänga av väckarklockan och låta kroppen få ha sin egen rytm. Äta långsam frukost i pyjamas och låta morgonen flyta in i förmiddag. Jag visste inte då att den tröttheten bara var början på något annat. Något större. Något som drabbar så många.

Under min sjukskrivningsperiod, som fortfarande pågår, har jag tvingats att omvärdera. Tvingats att dra ner på tempot och känna efter vad jag orkar med. Vad vi orkar med. Och under det senaste året, har mitt hjärta, min själ och mina tankar börjat längta ut. Längta bort från åtta timmars arbetsdag, stress och massor av måsten. Det gör mig sjuk.

Jag vill kunna säga till min Kråkunge den dagen han är redo att flyga ur sitt bo; Följ dina drömmar. Låt ingen annan säga att du inte kan. Omge dig med människor du tror på och som tror på dig. Sträck ut dina vingar, kasta dig ut över stup som känns livsfarliga, och när du gör det, när du tvivlar, kom ihåg att du faktiskt kan det här med att flyga. För det har din mamma lärt dig.

Men innan jag kan säga det till honom och verkligen stå för varje ord, måste jag börja min resa själv. Jag flaxar lite mer just nu och snart har jag nog skaffat mig tillräckligt mycket mod för att lyfta.

Kärlek // L


Förspillda dagar

Förspillda dagar kan man buga sig för fakta 
och stilla stumt betrakta
det som blivit som det blev

förspillda dagar kan man ägna sig åt ånger
över alla dessa sånger som man aldrig

riktigt skrev.

Christina Kjellsson sjunger om det. Förspillda dagar. Låtens första vers har ekat i mitt huvud som en melankolisk filmmusik till mitt liv hela dagen. För visst kan det väl kännas så? Melankoliskt och lite förspillt. Den första dagen efter semester. När man fått vara ledig en hel jul- och nyårshelg. När man har hittat sin rytm i mörkret, bland stearinljus, julgransslingor och soffmys. När verkligheten blir lite dämpad och det går ganska långsamt i vintermörkret. Och man tappar greppet om vilken dag det är. Det flyter ihop. Kontrasterna suddas ut och i det där tillståndet infaller ett lugn.

Så plötsligt är det dags igen. Jobb och vardag. Gå och lägga sig i tid. Snurra runt bland svettiga trassliga lakan. Titta på klockan för femte gången på en timme och inse att ”om jag somnar exakt nu, får jag sova 4,5 timme innan klockan ringer.”

Jag somnade där någonstans och lyckades skrapa ihop några timmar. Jag vaknade med tunn hud på själen och grusiga ögon. Åt en tallrik havregrynsgröt i stearinljusens sken och tänkte att det blir nog bra. Bara jag kommer dit. På med kappan, ingen lampa tänd i hallen. Kisar mot mig själv i spegeln. En blek figur kisar tillbaka i det skumma ljuset. Bilen hittar nästan vägen själv. Jag lyssnar på låg mjuk musik och så plötsligt är jag framme.

In i kommunens lysrörsupplysta nikotingula korridorer. Lite hukad. Lite framåtböjd.

-Hej!

-God fortsättning!

-Tungt att komma tillbaka?

Hälsningsfraserna studsar mellan väggarna. Projektorn surrar och chefen berättar om utvärderingsfrågor. Jag har handsvett och hjärtat klappar. På vilken sida hittar man det där? Vaddå, jag har väl inget lösenord dit? Men det ordnar sig tillslut. Jag svarar på alla frågor. Får hjälp av en snäll kollega, som är lite som jag. Dricker beskt kaffe och känner att jag inte alls är redo för allt det här. Men jag biter ihop och gör klart.

Jag åker till doktorn. Han tittar på mig med sina vänliga bruna ögon och frågar hur jag mår. Sen ställer han frågan igen. För han förstår att jag svarar av artighet och ohejdad vana. Då kommer tårarna och han säger vänligt men bestämt att jag ska fortsätta som jag gör. På mitt jobb. Med halva tiden där och resten av tiden hemma. Han ber mig att vila mer och det bränner bakom ögonlocken.

På vägen hem är radion tyst och det sparsamt snöströsslade landskapet börjar omslutas av skymningslandet igen. Jag kommer in i stugvärmen och hör hur den lilla och den stora spelar yatzy. Jag kliver in i köket, utan att ta av mig kappan. Släcker taklampan, tänder stearinljusen på det smuliga köksbordet, sätter mig tungt på pinnstolen och andas ut.

Dom frågar hur jag haft det. Jag svarar att dagen känns lite förspilld. Sen plingar det till i telefonen. En vill bli fotad, den andra vill berätta att jag berör med mina bilder och ord. Kvinnor helt oberoende av varandra, som fyller mitt hjärta till bristningsgränsen av kärlek och tacksamhet.

Några tårar faller från mina sömnlösa ögon och jag nynnar tyst på låtens sista vers;

Förspillda dagar kan man samla på som skatter
plantera små rabatter
av blå förgätmigej
och långa nätter kan man binda blå buketter
förspillda dagar som var ämnade för dig. 

Kärlek // L