På en vacker dag…

…kan världen gnistra. Då suddar jag lite konturer mellan verklighet och fantasi. Om jag kisar med trötta ögon, blir dropparna i björnmossan ett smyckeskrin. Lukten av våt skog och ljudet av rasslande löv tar mig djupare in bland träden. Skymtar jag kanske skogsrået där borta? Hon har horn och hennes hud lyser elfenbensvit mellan mörka stammar.  Hon är stark och snabb i sin smidiga kropp. Jag rör mig inte alls lika graciöst som skogens väsen. Men det gör inget. Just nu föredrar jag avstånd mellan mig och andra.


 

 

Fåglarnas sång har tystnat. Hösten har drivit dem på flykt till Afrikas värme. Jag undrar om dom sjunger där? Berättar sagor från skogarna i nord för människorna under den heta solen.

 

 

 

Om jag samlar på mig några vackra dagar i rad. Om jag trär dom på ett snöre och bär dom under tjocka tröjan, mot huden närmast bröstet. Om jag gör det borde min själ sakta fyllas på med kraft och ork. På en vacker dag gnistrar hoppet om att tröttheten ska ge sig av tillsammans med mörka tankar. På en vacker dag vilar jag i den gnistrande mossan.

 

 

Kärlek// Louise

 

 

 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *