Över en vårfika med SlaktarStina

 

Jag känner henne inte så bra, den där SlaktarStina. Men jag känner hennes nerv, hennes ton, hennes vemod och vackerheter. En fläta över axeln, ett berg att bo på, ett potatisland fyllt av drömmar och förväntningar. Barn vars armar, pigga ben och tusen frågor får henne att på många sätt tvingas vara här och nu. En blick som vandrar, skuggor som drar förbi, skrattet och glittret i de bruna ögonen. Det där att bära på en rik inre värld, som måste få ta plats, men inte ta över. Jag känner igen henne i mig.

Jag blev bjuden till hennes plats på jorden idag. Inte alls olik min. Jag kände mig hemma och lite borta på samma gång. En vårfika med Slaktarstina, för att hylla kreativiteten, skapandet och framförallt henne. En kvinna vars ord fångar mig, fastnar hos mig och får mig att vilja läsa mer.

Vi borde lyfta varandra oftare. Våga lyfta blicken och se oss omkring. Det finns så många spännande möten som sker där utanför det som är mitt. I dag känner jag att jag sett något nytt, men samtidigt så självklart och tryggt.

Jag hoppas att det blir mer av kaffe och dopp tillsammans för oss.

 

/Abborrbergslouise

2 kommentarer

  1. Tack för fina ord! Kaffe med dopp är bokat när helst det passar! Eller ett glas vatten, det går också bra. Det kan vara tomt också. Det behövs inte ens ett glas. Så glad för att du kom!

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *