Milda mellanrum

Februari ska vara kall i min värld. Jag vill att min andedräkt ska bolma som rök ur min mun, att kölden ska bita i mina kinder och att Kung Bore ska måla mitt rågblonda hår i frostigt vitt med sin breda kalla pensel.

Men idag föll ett stilla regn över mig på promenaden. Jag hälsade på hos tystnaden och tomheten i Lövkullberget. Satte mig i snön och lutade ryggen mot grånat timmer. Takdroppen holkade ur snön vid knuten och min kappa blev blöt där bak. Det finns något vemodigt och vackert över att besöka tomma gårdar. Här har Kråkungen ammats, tränat på att gå och tillbringat en stor del av sina första tre år i livet. Tillsammans med henne som rullar på r:en. Hon kommer tillbaka. Men förut fanns hon här jämt. Nu leder mina steg hit av sig själva. Till minnena och tystnaden.

Jag satt där en lång stund i min ensamhet. Jag tycker om att vara själv ute. Det är högt i tak på något vis. Mina tankar får ta plats och jag påverkas inte av någon annan. Jag drack vatten ur bäcken vid Paradisåkern på vägen hem. Det isade i bröstet när jag svalde och jag kände mig levande.

När jag kom hem körde jag ved på sparken. Jag har dagar som är mellanrum och jag har lärt mig hur jag ska fylla dem. Genom att hålla mig sysselsatt med vardagliga ting. I tystnad.

Jag behöver tiden för att landa. Hitta mig själv. Min ton. Jag har svårt att höra den bland alla andra, som skriker högre och tar mer plats. I byn är jag den enda av mitt slag och ändå så lik alla andra.

På alla hjärtans dag var jag och Kråkungen själva. Pappan var i Växjö på skolan. När han blir klar är han ännu mer en skogens man. Jag hade skav i både hals och själ. Min kropp kändes varm och orolig. Två dagar hemma. Det har jag lärt mig den hårda vägen att jag måste ta. Det blåste och smältvattnet krusade den blanka isens yta. Vi halkade runt byn med hundarna. I min hand brände ett hjärta av snö mot min febervarma hud. Jag fick det av honom.

Efter byvägen står ett dass. Det röda hjärtat lyser mot en blå dörr. Jag stannade upp, tittade på honom och frågade;

-Heter det alla stjärtars dag?

Han exploderade i det underbaraste av skratt, kramade mitt ben och sa att han älskar mig.

Ett ögonblick att bära med sig. Obetydligt för alla andra. Hela världen för mig.

Idag är ett mellanrum. I morgon ska jag ändra perspektiv. Jag har köpt en klarröd drönare och vinden ska inte blåsa så hårt. I morgon ska jag se världen lite från ovan. Lyfta blicken och flyga med de skränande kråkorna över byn. Och om jag får önska mig något, önskar jag mig snö som faller under natten och pudrar skogen vit.

Kärlek// L

3 kommentarer

  1. Så viktigt att göra små sysslor som inte kräver så mycket av hjärnan. För mig är det som meditation. Veden är som ett steg tillbaka in i en lugnare värld. Arbeta med veden, skotta snö och räfsa löv är sådant som gör mig lugn och lycklig. Tack för att du delar dina tankar.

  2. Nog är det viktigt med dessa sysslor som inte kräver att hjärnan måste användas fullt ut, när man bara kan vara och låta fantasin skena iväg på egna äventyr eller bara stannat upp och lyssna på tystnaden. De gångerna trivs jag allra bäst, när inget stör mina tankar, nog därför som jag blev nattuggla, då när ungarna hade somnat och telefonen tystnat för dagen, då kunde jag sitta där i min ensamhet och släppa tankarna fria. Sen har jag föredragit nattens tystnad, fast ungarna är utflugna för länge sen, trivs jag bäst mitt i natten och som i natt när månen fixade så träden kastade skuggor över omgivningen, det är då jag inte vill gå och lägga mig. Rätt som det var så hade klockan passerat halv tre, när normala människor snart ska gå upp, det då jag inser att är det verkligen någon idé att gå och lägga sig…..

    Temperaturen var också bra i natt, halvtum när jag gick och la mig, men den där röken runt munnen var det inte så mycket med, det var för milt för det.

    Kram

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *