Lucia

I Finnmarken får man knappt ihop till ett byalag. Än svårare är det med ett helt luciatåg.  ”Det ska väl inte hindra mig från att lussa”, tänkte jag, och lånade mig en krona från en av skolorna jag jobbar på. Jag sjöng för skogens alla djur i kylan. Julvisa från finnmarken nynnade jag på. Det kändes passande. Och så tänkte jag att byns äldsta hus behövde lite påhälsning i vintermörkret också. Jag hörde råttorna rassla på övervåningen och korpen ropade till mig från den blyertsgrå himlen. En fin publik.

 Jag undrar hur många kvinnor och flickor som burit luciakrona där inne före mig. Hur många vita särkar som svept över golven. Kanske är jag den första. Men det tror jag inte. Det var iallafall förstagången för mig. Som Lucia.

Kärlek // L

 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *