Louise i Land

Det är med skräckblandad förtjusning jag nu berättar att jag inom en snar framtid kommer att börja blogga för tidningen Land. Det känns ganska overkligt och det är en stor dröm som går i uppfyllelse. Något jag drömt om sedan jag var barn. Om att få skriva på riktig. Det här är ett sjumilakliv i den riktningen. Och jag känner nästan hur mormor Ruth ler med hela själakroppen där uppe i himlen. Hon som gav mig bokbussen, intresset för det skrivna ordet och som spillde över lite av sin förmåga på mig.

Jag känner mig så otroligt hedrad och lite rädd. Men jag har lovat mig själv att ta mina drömmar på större allvar. Och det händer inte så mycket med drömmarna, om man fortsätter göra precis det man alltid gjort tidigare. Så nu kliver jag utanför min trygga zon. Jag blundar, tar ett djupt andetag och hoppar rakt ut i det okända. Jag hoppas att ni som läser mina ord här, håller mig i den ena handen, mormor Ruth får hålla mig i den andra, och så följer ni med. För jag tror att landningen kommer att bli mjuk och platsen vi hamnar på blir spännande och vänlig.

Men jag kommer att ha kvar den här bloggen också. Ett ben i varje värld. Här är jag ju liksom hemma. Här kan jag ta ut svängarna och få utrymme att skriva ner mina funderingar från finnmarken. Mitt vemod får blandas hur det vill med lyckligt fladdriga fjärilar i magen. Tvära kast och kontraster. Jag lever för det just nu och för våren.

Tiden mellan hägg och syren. Jag vill spara den och stoppa i min ficka.

Har häggen slagit ut hos dig? Den slog ut i byn i förrgår. Jag kan inte känna mig mätt på doften. Vill borra ner näsan i de vita blommorna och låta tiden stanna där. Den rusar fram kan jag tycka. Vad har den så bråttom till?

Jag plockade mig en bukett vitsippor bakom skolans utedass idag. Jag tyckte nyss att de sträckte sina små knoppiga vita huvuden mot solen. Nu såg jag att många redan vissnat.

Göken ropade när min bukett var klar. Den lät från nordost. Norrgök är sorggök. Östergök är tröstergök. Gökarna tar ut varandra tänkte jag, när jag frös i min kofta och ingefäran brände på min tungspets.

Jag tittade ut över bergen en stund. Det nyplöjda potatislandet. Min röda lilla stuga. Den gamla skolan som snart ska rivas. Göken ropade igen. Louise i Land tänkte jag. Det är mycket som är bra.

Vi ses snart igen. Här eller där.

Kärlek// L

5 kommentarer

  1. Vad roligt, du får skriva för många fler läsare, det kommer att gå så bra, det är jag säker på, var bara dig själv och försök inte vara någon du inte är, det är det bästa råd jag kan ge dig.

    Jag måste erkänna att jag blir lite avundsjuk på dig när du står där med en bukett vitsippor, en blomma som jag inte sett sen jag flyttade upp hit, den växer säkert någonstans men jag har inte lyckats hitta dem. Hägg finns det däremot, några små förskrämda buskar på andra sidan ån, den har inte slagit ut än, vi har inte ens musöron i björkarna än. Här växer tall, någon enstaka gran, ett par kvistar som skulle blivit rönnar men som bara blev en buske, för djuren betar dem hårt under vårvintern och så björkar. De sistnämnda när de står i sin första skira skrud, du vet det där ljusa gröna som bara björkar har under en kort tid, då är det min bästa tid, innan knotten dyker upp, mygg klarar jag men knotten den jagar in den tuffaste.

    Lycka till nu med skrivandet för Land och kom nu ihåg att inte bränna ljuset i båda änderna, för det är så lätt gjort när man vill så mycket.

    Kram

  2. Men Louise!! Hur fantastiskt är inte detta?!!! Stort stort grattis och herregud så välförtjänt!!

    Någon gång kommer du publicera en bok Louise, det känner jag på mig! Då ska jag stå först i kön till bokhandeln!!

    /Åsa

  3. Grattis så välförtjänt och roligt!!! 🌷🌷 Jag är inte förvånad! Blir roligt att få möta dig på flera medier.
    Du har en unik förmåga att måla med ord och sedan visualisera dem i bilder. Mormor finns säkert med dig som en skyddsängel.
    Och kämpa på med din ingefära, du gör det bra!
    Och här är det flera veckor kvar till hägg och ännu fler till syren.
    Ta hand om dig och glöm inte att gå ut och andas ibland, kan vara svårt när man har mycket ikring sig även om det är roliga saker.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *