Kantstött exemplar

Jag lyssnade på Söndagsintervjun under skogspromenaden. Jag lyssnade på Anna Odell som sa; konsten är viktigare än mina rädslor. Hon sa så mycket mer förstås. Men det där fastnade hos mig. Konsten är viktigare än mina rädslor. Så borde det ju vara, tänkte jag när Lundhagskängan skavde djupare och djupare in i min häl. Det är ju självklart. Men det är svårt också. För jag är rädd för så mycket. Så tänkte jag när jag gick i den blöta skogen med hundarna snurrandes runt mig i koppeltrasslet.

Jag vet egentligen inte om det jag håller på med har rätten att kallas konst. Det jag fotograferar och uttrycker. Allt är så pretentiöst i den världen. Och det är kanske upp till andra att avgöra. Men jag är också förbannat trött på att alltid låta andra bestämma hur man ska vara för att vara rätt. Jag lägger så mycket tid på att analysera mig själv. Vad jag säger och gör. Jag kan också fastna i långa monologer i mitt huvud. Där jag liksom resonerar med mig själv om hur det är och ska bli. För sånt tror jag ibland att jag kan veta.

Det kan vara väldigt tröttsamt det där. Resonemanget. Jag tror att det kommer sig lite av hur jag hade det i skolan. Med kamrater och så. Att jag i mångas ögon var udda, fel och ful. Jag låg på kvällarna och tänkte på vilka elakheter jag skulle behöva värja mig mot under morgondagen. Försökte skaffa mig lite skydd genom att tänka elaka saker om mig själv. Då skulle det inte komma som en överraskning. Tyvärr gjorde det ju ändå lika ont. Om inte ondare. För både jag och dom andra hade ju samma syn på mig. På något vis.

Det där har följt med mig under livet. Självföraktet. Självtvivlet. Flera vänner har under min sjukskrivning sagt; se nu till att vara snäll mot dig själv. Jag nickar och säger ja. Sen kommer jag på mig själv. Det är tjockångest och fel hårfärg. Det är för stor näsa och för dåliga kort. Det är naiva texter och för höga skratt. Det är för många tårar och för lite motion. Det är inte mycket som är rätt med mig när jag drar igång. Då blir jag så oerhört trött på mig själv. Och ledsen. Jag jämför mig med andra. Såna jag egentligen inte alls vill vara. Jag ställer upp i en inofficiell tävling där jag från början kommer att förlora. För den personen som jag då tror att jag kanske vill vara som, är ju redan upptagen av sig själv.

Men i det där trivs jag också med vem jag är. Vem jag har blivit efter vägen. Jag vågade tillexempel inte åka hiss när jag var liten. Det höll i sig upp i vuxen ålder. Sen flyttade jag till en lägenhet med väldigt skranglig hiss. Den stannade i tid och otid. Då hade jag liksom inget val. Det var bara att gilla läget. Sitta fast mellan två våningar och stå ut. För det är jag ganska bra på. Att stå ut. Jag står ut i mycket. I dubbel bemärkelse. Så säger andra iallafall.

Jag fick en ahaupplevelse förra året den här tiden. Det var nån middag och vi hamnade i köket hon och jag. Jag minns att jag drack en klunk vin och krokodiltårarna trillade på mina kinder. Jag lutade rumpan mot diskbänken och bara stod där i min ledsenhet. Sådär som man vågar göra med riktigt nära vänner. Hon sa; jag önskar att jag kunde laga dig. Det var så mycket kärlek i orden. Jag riktigt såg hur ont det gjorde i henne av att jag hade ont. Jag blinkade bort tårarna och svarade; men jag vill inte bli lagad.

För i det här trasiga, trassliga, kantstötta, finns ändå jag. Jag är glad också. Väldigt glad. Jag kan till och med känna mig lycklig, så där på riktigt, en vanlig tisdag. Av naturen, av familjen, av vänner. Av vardagliga ting. Det är jag tacksam över. Och jag är tacksam över att jag har det där mörkret. För där hittar jag många skatter också. Jag sa till en annan vän; det här är klyschigt, men jag skriver och fotograferar bäst när jag är lite deppig. Han tittade på mig och jag riktigt såg hur trött han blev. Så sa han; det är nog bara något du har fått för dig.

Ja, det har jag nog fått för mig. Att det är så. Jag funderade på det ganska länge. Det kändes som om det var fel att det var så. Och sen slog det mig igen. Någon annan bestämde när jag skulle vara som mest kreativ. Där jag tyckte att jag fick kraft, där var det tydligen inte rätt att vara. Det är väl bra om jag kan finna glädje i den där melankolin. Att jag kan stå ut i att vara lite låg. Att det är då jag tar fart. Så jag sket i vad han sa. Just i dag. Just när jag hörde Anna Odells ord; konsten är viktigare än mina rädslor. Nu återstår bara resten.

Kärlek//Louise

2 kommentarer

  1. Louise – du är så jävla bra o rätt som du är – lova att aldrig ändra på dej! Lyckliga barn/vuxna behöver aldrig dissa andra för att höja sig själva till skyarna – det är de avundsjuka, missunnsamma som är udda, fel o fula o mobbar oss andra som bara försöker få vara ”jag”. Hur många av dina plågoandar har uppnått så många mål som dej (yrkesmässigt, privat o socialt t ex) ? Väldigt få om ens någon skulle jag tro men Karma is a bitch så de sitter nog kvar i sin ”grottekvarn” missunnsamma, avundsjuka, bittra o förgrämda – så sträck på dej du har allt att vinna o de är The Biggest Loosers så är det bara – jag vet! Ändra aldrig på ditt jag, lova mej det, du är så jävla rätt, bra o klok som du är o jag är jävligt stolt över att få vara din moster! Va rädd om dej o låt inte skitstövlarna få förfölja dej längre👊du har redan revansch på dem! Konsten o livet är viktigare än allas våra rädslor💪🤗❤️❤️❤️

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *