Innan snön

I skuggan är vattenpölarna täckta av en tunn hinna is. Vackra mönster som krasar under mina skor. Frosten biter sig fast i växtlighetens mattade blad. Jag lutar ryggen mot boväggens timmer och kisar mot solen. Tar några djupa andetag och påminner mig själv att inte ha så himla bråttom. Runt mina ben rör sig den lilla hönsflocken. Dom följer mig runt på gården. Kluckar till mig som svar när jag frågar om dom vet när snön kommer. Jag är glad över hönsen. Om det nu är höns. Det kanske är fem tuppar. Jag kan inte se sånt. Men det blir jag nog varse när dom börjar lägga ägg, eller låter bli. Dom får en näve korn när jag dricker kaffe. Jag tittar på den grå, den som Kråkungen döpt till Göke. Än så länge är han tupp. Han går lite vid sidan av, men verkar nöjd med det.  Jag tänker att jag är lite som honom. Vid sidan av en hel del, men ändå nöjd. När jag fungerar som vanligt. Nu orkar jag inte riktigt tillhöra en flock, ens på avstånd.

Jag städar på gården. Tömmer krukor och plockar undan sommarens grannlåt och måsten. Torkvindan, äppelträdets smycken, fågelbad och den gamla järnsängen som jag älskar och han vill kasta. Den stod i huggarvagnen som vi byggde om till hönshus. Jag undrar hur många trötta svettiga kroppar som vilat i den. Hur många drömmar och rus den tagit hand om.  I somras fick den en plats under äppelträdet, med farmors gamla tagelmadrass på. Den ska få fortsätta vara viloplats där under trädet. Han får tycka vad han vill.

Skämmer bort rabarbern med gödsel och täcker över med hö. Den gamla timmerväggen är en favorit här hemma. En byggnad som är flyttad från en annan plats och uppbyggd igen här på gården. Den rymmer en snickarbod, en vedbod, en liten ”ateljé” som nu är hans arbetsrum under studierna och så övernattningsrummet, där jag älskar att ha vänner inhysta. I morgon får jag sätta på värmen där igen. Då kommer hon från storstaden med färgglada kläder, påsar och väskor i en salig blandning och ett klingande skratt. Familjens favorit. Hennes liv så olikt mitt, ändå nästan samma. Vi brukar säga att vi har samma hjärna hon och jag. Hon sa det i radio också. När vi var med där en gång.

Kärleksörten är den enda som fortfarande blommar. Jag plockar en bukett, tar en kopp kaffe till och hör hur tystnaden trasas sönder av stora grå plan som flyger lågt över mina berg. Jag vet inte vart dom ska och varför, men dom gör mig lite rädd. Djuren bryr sig inte alls och han sa att dom flög igår med. Dom kanske är som flyttfåglarna. Byter plats inför vintern. Eller övningsflyger. Det borde fler göra. Övningsflyga. Jag ställer ner kaffekoppen på träbänken som vännen i skogen snickrade till Kråkungen när han fyllde två. Nu har hon lämnat sin lilla stuga. Gjort som fåglarna och flygplanen. Dragit söderut.

Min kaffekopp är kantstött. Jag räddade den från en storstädning på jobbet. Jag hade inte hjärta att låta någons hantverk hamna i en container. Dessutom kan man ju dricka från andra kanten. Hålla örat med vänster hand. Jag såg en gång en dokumentär om en violinist som spelade i konserthus världen över. Hon fick i uppdrag av några forskare att spela fiolen tvärt om mot hur hon brukar. De satte mätinstrument på hennes huvud när hon spelade avancerade stycken, det lät otroligt vackert, men uppe i hennes hjärna hände det inte så mycket. Sen bytte hon axel och stråkens hand. Hon försökte spela lätta stycken, det lät illa men hjärnan fullkomligt exploderade av färger och intryck. Hon höll på så ett tag och sa att hon kände sig mycket gladare när forskarna pratade med henne senare i programmet. 

Man får börja i det lilla tänker jag. Att dricka kaffe och hålla örat på koppen i vänster hand. Det måste ju vara bättre än inget alls. Det samma gäller städning inför vintern. Det jag orkar med innan snön, det är bättre än inget alls.

 

Kärlek// Louise

 

 

 

 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *