I huvudet på någon där inte bara håret är trassligt.

Jag går promenader. Sakta i ett landskap som sprakar av färg. Vinden river i mitt hår och jag lyssnar till alla ljud. Det viner, brakar, gnisslar och knakar från storskogens tunga träd. Från lövträdens kronor rasslas och viskas det. Min litenhet inför allt förstärks i oväder och under stjärnklara himlar.

När jag har vanligt skav, inte som nu när hela själakroppen slår bakut, utan vardagsskavet. Ni vet. Stressen, disken, tvätten, jobben, tiden, barnen, djuren, vännen, sambon, tvn och så vidare. Det skavet. Det lindrar jag dels genom att lyssna på radio. Då främst sjövädret, fast jag aldrig är till havs, men för att jag gillar den där lugna rösten som berättar om hejdundrandes stormar över Kattegatt och Skagerack. Det bekommer liksom inte väderuppläsaren. Kulingvarningar och kraftiga stormbyar. Inget får radiorösten att tappa fattningen. Det är trygghet för mig.

Till saken hör nog också att farmor alltid satte på radion och lyssnade på just det programmet. Moraklockan tickade, hon drack kaffe på bit och nickade instämmande till det hon hörde, fast hon heller aldrig var till havs. Hon satt vid köksbordet i sin lilla stuga. Exakt på samma plats i samma hus där mitt köksbord nu står. Jag passar såklart inga tider på radion, som hon gjorde. Det hinner jag inte med. Jag lyssnar i appen.

Ett litet sidospår här. Apropå appar. Jag tog ner en Mindfulness-app, på skolkuratorns inrådan. För att stressa ner, sa hon. Jag stressade för att hinna med att stressa av till appen. Och kände mig misslyckad när jag vaknade mitt i natten och kom att tänka på att jag inte hunnit med det. Och då började tankarna vandra vidare mot andra misslyckanden. Som ”hur fan ser det ut i tros- och strumplådan?”Det är inte klokt att en kvinna närmare 40 kan ha en sån oordning!” Sånt tänker jag på än. Vaknar när klockan är 03.30 och fördömer mig själv för att tubsockorna inte är ihopparade. Nu hjälper det inte ens med sjövädret för att bryta tanken. Och Mindfulness -appen har jag avinstallerat.

Och stjärnhimlen då? Jag lägger mig pladask på marken och tittar upp. Härifrån min plats ser man vintergatan klart och tydligt. Norrskenen dansar över den svarta duken och satelliter rör sig i sin bana högt ovanför mitt berg.

Min farbror vet att jag tycker om stjärnorna. Han brukar säga ”Ikväll är det spik i taket” och syfta på att hela himlen gnistrar. Jag kallar det för finnmarksrealism. När man tar nåt vackert och döper om det till något vardagligt. Det är något tryggt det med. Och ganska roligt.

Jag lyssnar så klart på radioprogram om rymden också. På nätterna. Älskar de tre avsnitten i ”Lyssnarens guide till galaxen”. Men det finns en fara. Med rymden. Min litenhet och betydelselöshet förstärks ibland så pass mycket att det svindlar i huvudet. Då måste jag raskt tillbaka till sjövädret igen. ”Ett lågtryck rör sig nordost över östra Skandinavien…”

Hur som helst. Promenad. Jag stannar ofta. Mina ögon söker efter strukturer, ytor, färger, som jag kanske kan använda i mitt fotograferande.

Jag har upptäckt dubbelexponering. En blandning mellan fotografi och måleri. Mellan verklighet och fantasi. Det passar mig perfekt. Det där med att slippa vänta så länge som man måste göra på en oljemålning. Eller alla akvarellfärger som Kråkan också vill måla och blanda med. Vilket resulterar i att vi båda målar skitfult i bara brunt och grått. Nu kan jag spara små minnen i telefonen och på datorn, sätta mig med en kopp kaffe och slukas in fotografiets värld.

Där upphör liksom tiden och rummet. Där behövs varken sjöväder eller rymden för att komma till ro. Jag bara är. Rör mig mellan olika filter, kontraster, ljus och mörker. Där får jag skapa min egen värld. Ha kontroll över alla detaljer. Och har jag inte det, om jag känner mig missnöjd, så släpper jag bilden en stund och gör något annat.

Önskvärt vore kanske att jag sorterade i tros- och strumplådan…

//Louise

1 kommentar

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *