G som i gul och glad

Sommarlovet börjar lida mot sitt slut. Vemodet är en liten fågel som pickar i mitt bröst. Jag föreställer mig att den är tufsig, ganska svag och skimrar i grått. I år är den ingen stor stark korp som river och sliter med näbbar klor i mina känslor.

Jag är tillfreds. Lycklig. I stunden. I nuet. Det är en ganska ovan känsla för mig, som brukar ha det där kolsvarta starka fjäderfäet i hjärtat eller i ett bo i mitt hår. Som en tyngd på mitt huvud. Laleh sjunger om det där. Om att behålla sitt huvud för sig själv.

Jag har lyckats med det. Tillsammans med vänner som fyller på mig. Hjälper mig att definiera vem jag är, vad jag vill och mot vilket mål jag ska våga sikta. Vänner som gör mig till en bättre version av mig själv.

Och Kråkungen så klart. Han som börjar bli stor och får cykla själv efter dammiga grusvägar i byn. Han som börjar växa ur mitt knä, men kastar sig i min famn och viskar; mamma jag älskar dig, mot gropen i min hals. Han som kan leka med sommargrannar i flera timmar och lämna mig hemma i huset. Det är en ovan känsla. Den där att vara själv med sig själv. Ensam är jag nästan aldrig. Jag har ju mina fåglar i bröstet och i håret. Alla tankar som virvlar, idéer och infall jag får, ord jag måste skriva och ögonblick jag måste fånga genom kamerans lins. Och djuren. En katt som stryker sig mot benet, en mjuk mule i min hand. En hund som trummar med svansen när den får syn på mig. Hönsens trivsamma kluckande ljud. Och så. Den behagliga tystnaden som jag och han har.

Den där tystnaden som för några år sedan kunde driva mig till vansinne, men som jag nu vilar i. Jag var babbligare och bubbligare förut. Nu har jag lärt mig att samla ihop alla dom där spridda orden och få ner dom i ett foto eller i min svarta bok. Behagligare för honom. Bättre för mig.

Han med sitt tålamod och överseende. Han låter mig flaxa och kraxa. Mig och Kråkungen. Vi tar plats, tar vind, seglar bort, seglar högt och ibland kraschlandar vi. Tillsammans eller var och en för sig. Han finns där då. Tar emot oss.

Sommaren har varit gul. Jag har sett den överallt. I blommor i diket, i ljuset som faller över den torra naturen sent på eftermiddagen, på kläder hos semestermänniskor. Jag har samlat färgen i fotografier och i några nya plagg i min garderob. Det skimrar om den här sommaren.

Jag funderar på varför. Inte för att jag inte vill att det ska vara så. Jag älskar skimret. Men jag undrar hur det kommer sig att det känns lätt. Är det tiden jag fått för mig själv? Är det tiden jag uppskattat och varit närvarande tillsammans med andra? Är det jag som har lärt mig hantera den där svarta stora tunga fågeln? Eller är det bara sommaren som helt enkelt är gul?

Jag ska göra mitt yttersta för att behålla känslan. Inte tappa bort mig själv bland andra. I andra. Jag ska behålla mitt huvud för mig själv och låta den där lilla grå fågeln få följa mig in i hösten. Korpen lämnar jag kvar. Jag byter honom mot sensommarens mognad och gula åkrar. Mot skimret och känslan av att vara fri i mitt huvud.

Kärlek

L

2 kommentarer

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *