Om att längta

Fröken vår

Hon pulsar fram i snön, Fröken Vår. Hon bryter genom skaren med sina bara fötter. Sjunker ner till knäna i det vita kalla. Jag blundar och önskar hårt att det smälter i hennes spår. Att när jag öppnar mina ögon, ska näktergalen sjunga och snödroppar slå ut.

Här om dagen föll vårens första regn och jag kan inte låta bli att snegla mot drivorna i dikeskanten efter små gula solar. Fast jag vet att jag lurar mig själv en smula. Har bråttom igen. Naturen skyndar ju aldrig och innerst inne vet jag att jag mår bra av det här långsamma. Jag hinner med och kanske till och med  ikapp.

Det dröjer nog än innan hon kommer för att stanna. Kung Bore verkar vresig och bestämd i år. Typiskt gamla gubbar, tänker jag.

Snön börjar tappa sin lyster. Porös och nästan grå. Våt, tung och gammal fortsätter den att bädda in landskapet, sudda ut konturerna och dämpa alla ljud. Men fåglarnas kvitter hörs från björkarnas lila knoppar och det porlar och lever i bäckar som letar sig fram under täcket.

April. Mina händer luktar såpa. Jag försöker skingra tankarna. Det gick inte som jag hoppades. Men jag tror på att det väntar något spännande, bättre, bakom nästa krök. Dit jag inte ser ännu.

Jag får göra som jag gör med Fröken Vår. Ha tillit. Att det händer när det är meningen att hända.

 

 

 

//Louise

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *