Förspillda dagar

Förspillda dagar kan man buga sig för fakta 
och stilla stumt betrakta
det som blivit som det blev

förspillda dagar kan man ägna sig åt ånger
över alla dessa sånger som man aldrig

riktigt skrev.

Christina Kjellsson sjunger om det. Förspillda dagar. Låtens första vers har ekat i mitt huvud som en melankolisk filmmusik till mitt liv hela dagen. För visst kan det väl kännas så? Melankoliskt och lite förspillt. Den första dagen efter semester. När man fått vara ledig en hel jul- och nyårshelg. När man har hittat sin rytm i mörkret, bland stearinljus, julgransslingor och soffmys. När verkligheten blir lite dämpad och det går ganska långsamt i vintermörkret. Och man tappar greppet om vilken dag det är. Det flyter ihop. Kontrasterna suddas ut och i det där tillståndet infaller ett lugn.

Så plötsligt är det dags igen. Jobb och vardag. Gå och lägga sig i tid. Snurra runt bland svettiga trassliga lakan. Titta på klockan för femte gången på en timme och inse att ”om jag somnar exakt nu, får jag sova 4,5 timme innan klockan ringer.”

Jag somnade där någonstans och lyckades skrapa ihop några timmar. Jag vaknade med tunn hud på själen och grusiga ögon. Åt en tallrik havregrynsgröt i stearinljusens sken och tänkte att det blir nog bra. Bara jag kommer dit. På med kappan, ingen lampa tänd i hallen. Kisar mot mig själv i spegeln. En blek figur kisar tillbaka i det skumma ljuset. Bilen hittar nästan vägen själv. Jag lyssnar på låg mjuk musik och så plötsligt är jag framme.

In i kommunens lysrörsupplysta nikotingula korridorer. Lite hukad. Lite framåtböjd.

-Hej!

-God fortsättning!

-Tungt att komma tillbaka?

Hälsningsfraserna studsar mellan väggarna. Projektorn surrar och chefen berättar om utvärderingsfrågor. Jag har handsvett och hjärtat klappar. På vilken sida hittar man det där? Vaddå, jag har väl inget lösenord dit? Men det ordnar sig tillslut. Jag svarar på alla frågor. Får hjälp av en snäll kollega, som är lite som jag. Dricker beskt kaffe och känner att jag inte alls är redo för allt det här. Men jag biter ihop och gör klart.

Jag åker till doktorn. Han tittar på mig med sina vänliga bruna ögon och frågar hur jag mår. Sen ställer han frågan igen. För han förstår att jag svarar av artighet och ohejdad vana. Då kommer tårarna och han säger vänligt men bestämt att jag ska fortsätta som jag gör. På mitt jobb. Med halva tiden där och resten av tiden hemma. Han ber mig att vila mer och det bränner bakom ögonlocken.

På vägen hem är radion tyst och det sparsamt snöströsslade landskapet börjar omslutas av skymningslandet igen. Jag kommer in i stugvärmen och hör hur den lilla och den stora spelar yatzy. Jag kliver in i köket, utan att ta av mig kappan. Släcker taklampan, tänder stearinljusen på det smuliga köksbordet, sätter mig tungt på pinnstolen och andas ut.

Dom frågar hur jag haft det. Jag svarar att dagen känns lite förspilld. Sen plingar det till i telefonen. En vill bli fotad, den andra vill berätta att jag berör med mina bilder och ord. Kvinnor helt oberoende av varandra, som fyller mitt hjärta till bristningsgränsen av kärlek och tacksamhet.

Några tårar faller från mina sömnlösa ögon och jag nynnar tyst på låtens sista vers;

Förspillda dagar kan man samla på som skatter
plantera små rabatter
av blå förgätmigej
och långa nätter kan man binda blå buketter
förspillda dagar som var ämnade för dig. 

Kärlek // L

5 kommentarer

  1. Jag hittade hit pga artikeln idag på dt.se, så vackra bilder, tyvärr har jag inte instagram men kikade på dina underbara bilder, av stora härliga granar såna som jag saknar mest och den underbara björkhagen, visst björkar har jag här uppe också men granar är det inte lika gott om. Efter att jag flyttat från Bergslagen till nordvästra Dalarna, så upptäckte jag att mina rötter försvann inte för det, dialekten fanns kvar trots att det var 20 år sen jag bodde i Bergslagen men det jag saknar mest är de stora trygga granarna.

    Abborrberg där har jag inte varit på många herrans år, så roligt att det finns bofasta där ånyo, jag minns att det fanns en liten affär i Abborrberg men det var på 60-talet, ett liv sen. För att återgå till det du skriver om, det vet du väl att ingen dag är förspilld, alla dagar har något gott med sig. Om inte annat för att man tar sig ur sängen, man stiger upp vare sig man vill eller inte, det är något inbyggt i en att man ska upp. Dels kan det ju vara ett trängande behov men också en nyfikenhet om vad den här dagen ska ha att bjuda på.

    När jag passerade de 40 så insåg jag att det där med att bry sig om vad andra tyckte och tänkte, var strunt samma. Kunde jag vara någons samtalsämne så hade de ju i alla fall något vettigt att bry sina hjärnor med och det gjorde mig gott. Sen att människor är elaka och missunnsamma, det har de varit i alla tider, inget nytt under solen där. Det gäller bara att ta tag i dessa förbaskade demoner som sliter i ens kropp, skriva ner det som man råkade ut för som barn, alla de gånger man knuffades än hit än dit, alla de hårda ord som man fick serverade bara man visade sig, de ord som skar som en kniv i kroppen. Ja, jag var en sån som stack ut, lite för tjock och glasögon, vad mer kunde man begära, att jag sen hade mycket gamla föräldrar gjorde inte saken bättre. Min far brukade hämta mig från skolan i bil, det var ingen vanlig svensson bil utan en amerikanare, väckte säkert ont blod det också, det som allt annat. Nu har jag sen många år gjort upp med mina antagonister, de som gjorde min skoltid till ett helvete, det var först när jag började slå tillbaka som jag fick vara ifred men då blev jag sedd som bråkstaken av lärare och rektor.

    Så vad du än gör ändra inte på dig själv, passar det inte andra så ok, du har dina vänner i skogen, det kan ingen ta av dig, för när man går i en stor granskog, så kan man luta sig mot dessa granar och känna att grenarna ger en glädje och lugn. Du är du och vore du inte det så skulle nog inte så många följa dig, dina bilder skulle inte ge tittaren så mycket om inte du vore du, dina texter skulle inte beröra om inte du vore du, så fortsätt vara du och låt de andra som inte tycker om dig, flyga och fara ända in i aftonsången.

    Kram!

    1. Hej Inga-Lill! Jag vill börja med att tacka för all tid du tagit dig att skriva massor med klokskaper och snälla ord.Jag blir så rörd och glad.
      Abborrbergs handel finns kvar. Jag står i butiken en vecka varje sommar, under Dan Anderssonveckan. Det är fint. Min farmor jobbade i butiken långt tillbaka i tiden. Den stängde 1991. Vilken koppling har du till byn?
      Ja visst är det ledsamt att man bär saker i sin ryggsäck från det man var liten, ända upp i vuxen ålder. Men jag brukar också tänka att jag inte skulle vara den jag är, utan allt det där.
      Jag önskar dig en skön kväll.
      varma kramar Louise

  2. Känner igen det där… Önskar man hade mer tid att bara vara, att inte vara effektiv hela tiden…

    Ska försöka titta in här ibland. Känner mycket för Grangärdefinnmarken även om det nu mer inte blir besök där så ofta.

    1. Hej Per!
      Ja, den där önskan om mer tid delar vi nog med väldigt många. Det är ledsamt, men samtidigt kan jag finna någon tröst i att det finns så många kloka människor som vill dra i bromsen. Att jag inte är ensam.
      Jag blev lite nyfiken på din koppling till Grangärde finnmark 🙂
      Jag ska kika in på din blogg i morgon.
      Hoppas att du får sova gott när det är dags.
      // Louise

      1. Hej,
        Kopplingen är inte solklar men fastnat för Dan Andersson och var runt på skogarna där oftare förr när jag bodde i Björbo och Nås. Sen är min mamma från Blötberget och gick i skolan för Dans fru.
        Ha det gott!
        /Per

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *