Flyga drake

-Man behöver inte andas gammal luft, sa farmor alltid när det blåste.

Och som det har friskat i! De stora träden vid huset har snällt fått buga sig för vinden och dammet har virveldansat i hästhagen. När vi ropat på varandra, jag och Kråkungen, har orden fastnat i en kastvind och försvunnit all världens väg. Kanske landar våra vardagliga samtalsfraser och funderingar någon helt annan stans, på en annan plats? Kanske orden blandas med andra vindryckta ord från främmande länder och skapar ett helt eget språk?

Det är något som händer i mig när det blåser. En känsla av att något nytt är på väg. En känsla av frihet. Farmor kanske inte hade så fel egentligen? Luften som blåser på mig här, kanske kastade sig runt zebror och bara bruna ben under solen för en liten stund sedan? Nu hälsar den på här hos mig uppe på berget. Far omkring mina tunga kallblod och leriga gummistövlar. Leker med min toppluva och drar i mitt redan trassliga påsklovshår, när hagelstormarna avlöser varandra.

-Vi flyger drake! ropade jag till den lilla. Han släppte allt han hade i händerna och sprang ut på åkern. Vi lyftes högt upp i luften tillsammans med den färgglada nylonbiten och fantasin. Störtdykningar och tvära kast.

-Jag är flygrädd egentligen, sa jag till honom när han höll i det svarta plasthandtaget som fäste våra äventyr i luften med oss på marken.

-Fast inte när jag flyger med dig förstås. Då känner jag bara frihet.

 

 

 

2 kommentarer

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *