Flanell

Jag vilar huvudet tungt mot hans rutiga skjorta. Den doftar sågspån och lite svett. En förnimmelse av barndom. Trygghet. Några tårar lämnar mina ögon. I den ena vrån bildas en liten salt sjö, innan bäcken ger sig av över näsryggen och möter nya droppar.

Han är tyst. Stryker mig över axeln. Jag känner med kinden att flanellen är varm och våt. Jag vet inte riktigt varför jag blev så ledsen. Ibland bara svämmar det över.

I hans tystnad och i hans tålamod, finner jag kraft. Blommar ut igen. Och han gör inget större väsen av det. Av något.

Kärlek//L

4 kommentarer

    1. Tack!
      Ett inlägg som legat på lut ett tag. Nu var det dags att posta.
      Fint att ha någon sådär. Som är trygg och lugn.
      Hoppas att du har någon.

  1. Det här inlägget får mig att minnas min far, det är nästan så jag kan känna doften från den där skjortan än idag, den luktade skog och brasrök. Han använde bara flanellskjorta som fritidsplagg, hans arbete betydde vit skjorta med tillbehör, men när vi var i skogen då hade han flanellskjorta, den tiden glömmer jag nog aldrig. Tack för att du väcker minnen om en svunnen tid till liv.

    Angående din fråga om vädret, här har blåst pingvinvindar sen i fredags, vete katten om inte en och annan isbjörn seglat förbi också. Nu ikväll är det mindre blåst men -8,5 grader och kristallklar himmel.

    Kram

    1. Hej i kvällen Inga-Lill!
      Så fint att jag kan väcka minnen. Min sambo har nästan alltid flanellskjorta. Han är liksom ett med skogen på många sätt och vis.

      Hur har du det med vädret nu? Här har våren verkligen kommit igång.

      Kram

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *