Om vänskap och vardagsflykt

Det regnar i Stockholm

Kullerstenarna är glänsande mörka när vi rör oss genom Gamla stan. Allt är fuktigt, novembergrått och dämpat. Vemodsvackert. Vi äter sen och långsam frukost på ett trendigt café. Musiken är modern, personalen lägger ner sin själ i att göra den perfekta hjärtformen i skummet på latten och smörgåsarna vi äter är dyra och snygga. Så ovant mot hemma, där det är kokkaffe, äggröra och havregrynsgröt på smuligt köksbord  till Dalaradion och Kråkungens stojande. Vi tittar på folk, småpratar, skrattar nog lite för högt och bestämmer oss för att se filmen om Frida Kahlos liv till kvällen. På Myrorna hittar hon ett par skor och jag en ankellång blå ullkappa från Danmark. Vi känner oss nöjda och går mot Vasastan.

Till Galleri Detroit. En av mina favoritplatser i världen. I ateljéutrymmet bredvid Åsas jobbar en engelsk fotograf med att skära ut passpartou till en kommande utställning. Han visar oss en fotobok han gjort. Småpratar och vi ger varandra axplock ur liven. På andra sidan av hennes skrivbord står hundratals tandborstar. Använda av människor på flykt. Här pågår kreativitet och utbyte av idéer. Här formas drömmar och tankar flödar fritt. Här pratas många olika språk och ateljéplatserna är som fönster in i andra världar. In i människors liv. I deras innersta. Jag rör mig med andakt. Gör som jag ber barnen att göra när vi tittar på något spännande man inte får röra. Jag knyter mina händer bakom ryggen, så att jag inte råkar ta i något som fångar mitt öga lite extra. Andas genom näsan och lutar mig försiktigt fram. Jag insuper, sparar nära hjärtat och är tacksam över att jag får vara med på ett litet hörn. Men jag känner också att jag behöver mer av det här. Hela tiden.

Jag behöver miljöombyte. För att fylla på nytt, försvinna i mängden och bara få vara jag en stund. Utan frågor, krav och måsten. Och så ville jag lämna tomheten lite. Den som uppstod när hästarna flyttade. En hel byggnad som var ämnad för dom, står nu tom. En stor yta mark, trampad av deras hovar under flera år, ska nu få vila. Det sliter i mig och samtidigt känner jag att det är rätt. Så rätt. Jag ska odla i deras fotspår. Majs, solrosor och pumpor. Jag ska ge tiden, som kanske blir över, till Kråkungen, honom, oss. Och till mitt skapande. För jag vill så mycket mer. Jag vill hinna skriva, fota och läsa. Andas och förlåta mig själv. Stå ut med mig själv. Det är inte lätt alla dagar. Jag undrar om det är så för dom flesta.

Jag vandrar anonymt omkring på gatorna med min bästa vän. Jag tittar på saker som inte tillhör min värld, men som tillför massor. Det gör mig trött, men lycklig. Snart ska jag börja jobba igen. Snart är det dags att försöka möta vardagen. Den som har gjort mig lite sjuk i själen. Jag ska börja med samtal nästa vecka. Men nu är nu. I ett regnigt Stockholm.

 

Kärlek//Louise

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *