Om det käraste

Den lilla stjärngossen med den stora viljan.

Han måste mutas nu för tiden. När jag vill ta en bild. Det sker alltid en stenhård förhandling först. Om jag har en klubba, en näve russin eller något annat sött och gott i potten. Först då kan han tänka sig att ställa upp.

Han vill gärna ta över och regissera själv. Vi är lika han och jag. Med våra snabba hjärnor och kreativa uttryck. Ibland blir det magi, ibland kaos. Jag har många bilder i mina fotalbum där han tydligt markerar sitt missnöje. Plutar med underläppen och skjuter fram hakan. Lipar åt mig. Det är utmanande att fotografera barn i allmänhet. Sitt eget i synnerhet. 

Grmiascher som inte syns

Ibland säger han blankt nej. Han vill inte vara med på kort. Han vill inte läggas upp på Instagram. Det måste jag respektera såklart. Samtidigt känns det  tråkigt när jag har tagit en bra bild och han vägrar. Jag funderar ofta på det där med att exponera sig. Exponera oss. Jag har absolut inget gigantiskt konto på Instagram. Långt ifrån. Men jag har tillräckligt många  följare för att aktivt tänka på balansen mellan personlig och privat i mina inlägg. Och han måste få bestämma. Fast han bara är fem och ett halvt. 

I morgon ska han vara tomte i förskolans luciatåg. Jag försökte peppa honom på att vara stjärngosse. Tog fram min bästa berättarröst och gjorde stjärngossen till närmast en superhjälte. Men det gick han inte med på. Och det är klart. Julens hjälte är ju tomten när man är barn. 

Menar du så här mamma?

 Jag kommer att få stålsätta mig för att inte gråta. Jag som sett otaliga luciatåg, uppträdanden och avslutningar i mitt jobb. Jag borde kanske kunna hålla ihop mig. Men det hände något när jag fick barn själv. Nu gråter jag mig igenom allt. 

I mitt förra inlägg skrev jag att jag trodde på tårarnas renande kraft. Jag får helt enkelt se Luciadagen som en storstädning av själen inför jul. 

Kärlek // L

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *