Att fånga en fjäril

Tankar som flyger omkring, känslor som fladdrar. Jag får fatt i några, men inte alla. Det finns en ängslighet i det där. Att inte riktigt veta vad som rör sig under ytan. Vad som kan dyka upp och för den delen försvinna.

Ord som jag alltid rört mig med i lätthet, som jag alltid hungrar efter att lära mig nya, sviker mig nu ibland. Jag tappar bort, letar efter och i bland finner jag ett passande. Ibland inte alls. Då gör det ont. Det bränner bakom ögonlock och något kallt slår ut sina vingar i mitt bröst.

Plötsligt kan oron dyka upp i min kropp. Den lurar i skuggorna, jag ser den ibland i min ögonvrå. När den ger sig till känna, tar den över hela mig. Sockerdrickskänsla i systemet, en torrhet i min mun och jag vet att den starkaste har ett namn. Men jag är då inte förmögen att benämna känslan. Så det spelar mindre roll.

Varje dag tar jag med mig fladdret och går ut. Långa promenader i en värld som liknar våt akvarell. Långsamma steg och andfåddhet under färgsprakande trädkronor och blyertsgrå himmel. Ett hjärta som slår hårt, benen som bara går och en själ som försöker att läka sig själv.

Det är nog fel årstid att fånga en fjäril. Men vem är jag att tro att något ska gå lätt? Kommer det alltid att vara såhär? Är jag förlorad i ett segt landskap med oländig terräng? Jag vägrar tro det. Och om det så bara finns en endaste liten blek fjäril i hösten, ska jag försöka hitta den. Om det nu är lösningen på allt. Det vet jag ju inte heller. Men det är en bra början. Och en sån har alla historier med ett lyckligt slut.

 

 

 

 

Kärlek // L

1 kommentar

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *