Best nine

#5

Det slår ut en längtan i mitt bröst när flingor gnistrar. När solens bana orkar bära hela vägen hem. Det gör ont i mig att han är sista barnet kvar på förskolan. Och det skaver i mig när han frågar mig i bilen; mamma, är det redan kväll? Jag sväljer den där stora klumpen och tillsammans räknar vi ner. Tre dagar till sportlovet älskade liten. Bara tre dagar till.

Så skrev jag den 20 februari och jag känner nästan nu hur trötta och slitna vi var. Den där längtan efter att bara vara ifred. Stänga av väckarklockan och låta kroppen få ha sin egen rytm. Äta långsam frukost i pyjamas och låta morgonen flyta in i förmiddag. Jag visste inte då att den tröttheten bara var början på något annat. Något större. Något som drabbar så många.

Under min sjukskrivningsperiod, som fortfarande pågår, har jag tvingats att omvärdera. Tvingats att dra ner på tempot och känna efter vad jag orkar med. Vad vi orkar med. Och under det senaste året, har mitt hjärta, min själ och mina tankar börjat längta ut. Längta bort från åtta timmars arbetsdag, stress och massor av måsten. Det gör mig sjuk.

Jag vill kunna säga till min Kråkunge den dagen han är redo att flyga ur sitt bo; Följ dina drömmar. Låt ingen annan säga att du inte kan. Omge dig med människor du tror på och som tror på dig. Sträck ut dina vingar, kasta dig ut över stup som känns livsfarliga, och när du gör det, när du tvivlar, kom ihåg att du faktiskt kan det här med att flyga. För det har din mamma lärt dig.

Men innan jag kan säga det till honom och verkligen stå för varje ord, måste jag börja min resa själv. Jag flaxar lite mer just nu och snart har jag nog skaffat mig tillräckligt mycket mod för att lyfta.

Kärlek // L


4 reaktioner på ”#5

  1. Du undrade vilken koppling jag hade till Abborrberg, det var nog mer min far, han kände ett par som bodde där, de hette Arvid och Elin och om jag inte missminner mig så var det Karlsson i efternamn. Det här är länge sen, det måste ha varit -64 eller -65 som jag var där sista gången, tror jag för det är så länge sen så jag minns inte riktigt. Jag brukade få följa med min far när han åkte ut på skogen, vi bodde i Grängesberg så det var ju inte så långt, men min far hjälpte de som jobbade i skogen, han var ombudsman och var ofta ute på möten och förhandlingar. Dock är jag osäker på vad han gjorde där hos Arvid och Elin, men jag har för mig att det var något med skrivelser men jag är inte säker. De var i alla fall goda vänner och det var väldigt roligt att få följa med dit, de var så snälla båda två.

    När kroppen inte orkar med det där 8-5 måste man göra slag i saken och göra det man orkar, är det jobbet som är felet, gör något annat. För man kan leva på mindre pengar om man bara vill, man kan kliva av ekorrhjulet och leva bra ändå. Visserligen har man inte råd med att byta bil utan får hålla sig till något gammalt, huvudsaken att det kan ta en från punkt a-b, resten är inte så noga. Man har heller inte råd att köpa nya möbler, kläder osv för att det kommit ett nytt mode, rusta hus får vara tills man har råd.

    För allt är bättre än att leva i helvetet, det som gör en sjuk, det som gör att man inte orkar gå upp ur sängen eller att man går med morgonrocken på hela dagen för att man inte orkar klä sig eller att man bara gråter för allt och tål inte mycket av något. Utbrändhet kommer inte bara så där, det smyger sig på och man märker det sällan förrän det är försent, tyvärr har jag varit där och insett att ska jag kunna leva, så måste jag göra något annat. Det tog mig ett år att komma tillbaka så pass att jag klarade av ett vanligt liv men inte detsamma som det var, stressen däremot, den klarar jag aldrig av igen, för så fort det blir mycket så känns det på samma sätt som det gjorde då för 20 år sen. Man får helt enkelt lära sig att leva på ett annat sätt, egentligen ett mycket bättre sätt men tänk om man hade förstått det innan man gick i väggen totalt.

    Så det enda råd jag kan ge, är att se över vad det är som gör dig sjuk, ta bort det och lär dig leva på ett annat sätt, för det går om man bara ger sig katten på det. Fortsätta med det som gör en sjuk är ingen idé för då blir det bara etter värre. Du skulle säkert kunna leva av småjobb, några timmar där och några där, folk vill bli fotograferade ta betalt för det, bröllop, barndop, födelsedagar osv, städjobb är också bra terapi för själen, man slipper tänka det går per automatik, jag ägnade mig faktiskt åt det när jag återvände till världen, det var skönt mot alla siffror jag bollat med tidigare innan jag gick in i den berömda väggen. Jag tror du kommer att klara dig bra, för det är något visst med oss som bor avsides du i en skogsby och jag i en fjällby med 7 fastboende människor.

    Kram.

    1. Det är skönt att läsa dina ord. Det är fint att inte vara ensam i sina funderingar. För visst är det något fel när människor lever för att arbeta och inte tvärt om. Jag håller på att göra förändringar. Det går sakta men säkert framåt. Och jag tror precis som du, att vi som bor lite avsides, vi är av en speciell sort.

      Jag har Arvids kökssoffa i mitt kök 🙂 Va roligt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *