Best nine

#3

Han hade precis kvicknat till från maginfluensa, den lilla, och vi behövde frisk luft. Jag behövde dessutom hämta nytt ris till en krans att hänga över köksbordet. Så vi tog sparken och jag sköt honom uppför backen mot Rårösfallet. På ryggen bar jag min kamera och stativet. För jag hade på känn att det skulle kunna bli en fin bild med sparken, huset och riset. Och jag tror att jag hade rätt. För den hamnade bland mina nio mest gillade.

I loppade skinnstövlar för en tjuga, i kappa fyndad på rea och i farmors nålbundna tumvantar. Då trivs jag som bäst. Det bor en bondromantiker i mig. Jag tycker om det och jag tycker mycket om bilden. Kråkungen hjälpte mig att ta den. Han tryckte på självutlösaren när jag ropade ”NU!” Han var blek och trött. Och jag visste inte då att han skulle bli sjuk igen till natten. Men han piggade på sig till julafton och då satt vi under den fina kransen.

Köksstolarna har jag förresten bytt till mig från Rårösfallet av min farbror och hans sambo. De har en gång i tiden tillhört min pappas mormor. Hon älskade blått. Som mig.

Det kanske är något med bergen som smittar av sig? De blå som jag aldrig ser mig mätt på. Det kanske går någon sjuka i det där? Poeten Dan Andersson, pappas mormor Elemina och så jag. Förtjusningen i fägen blå.

Kärlek // L

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *