Om att våga

2018

Ännu ett år. Så fort det går.

Jag tror att det blir tydligare för mig också. Som fyller år bara några dagar in på det nya.

2018. Det tar lång tid att vänja sig vid de nya siffrorna. Och 37. Jag är 37. Det finns liksom inget alternativ till att åldras. Det är bara att hålla i sig och följa med. Men också bestämma sig för att på något vis ta kommandot över dagarna som går. Att fylla tillvaron med möten och upplevelser som får tiden att sakta in. Att lyckas hamna i den där bubblan, där ekorrhjulet känns avlägset.

Det kan kännas som en omöjlig uppgift när jag tänker på tidiga mornar med stress. Var är tandborsten? Har du sett litens vänstra stövel? Vem hämtar? Nej, rutorna på bilen måste skrapas! Och den där förlamande tröttheten som kan infinna sig efter en lång dag på jobbet. När hela jag har gett kärlek, torkat tårar, plåstrat knän, rett i konflikter, suttit i möten, kopierat, diskuterat, analyserat. När jag står på affären, glåmig, med mascaran under ögonen, väljer mellan torsk och falukorv. Måste ringa hem och fråga om vi har toalettpapper eller om jag ska handla något annat.  När det känns som om hela Louisemänniskan försvinner bort och allt som finns kvar är någon som ska sätta sig över känslor och vara effektiv. När gråtklumpen sväljs och gruset bakom trötta ögonlock skaver sig in i huvudet.

Jag har lovat mig själv att säga nej oftare för att kunna säga ja till ännu mer. Till livet, till drömmarna och till friheten.

Kvinnan på bilden, där till vänster om mig, får mig att våga mer än vad jag egentligen törs. Genom sitt skratt och sitt otvungna sätt att vara. Och genom den långa vänskap och kärlek som vår relation bottnar i.

Vi ska kasta oss ut här till våren. I ett gemensamt projekt som jag håller så nära hjärtat. Som en livboj många gånger, som ett gnister i min själ. Hon och jag. Med fotografi och illustrationer. Med ögonen riktade mot kvinnans kropp. Den starka, föränderliga, livbärande och vackra. I svart och vitt.

Jag ska våga nu. Släppa lite på det där trygga, invanda och vardagliga. Ge mig själv förutsättningar och skapa tid för att få utvecklas i den riktning jag vill. Där mina tankar och min själ redan är. Det finns några få, inte ens en handfull människor, som ser mig för den jag är. Som puttar mig vänligt i ryggen när jag tvekar och håller ut sina armar för att fånga mig när jag tappat fotfästet. Några få, men så viktiga. Jag är dom evigt tacksam.

Varje människa bär på ett helt universum. Nu är det dags för mig att utforska mitt.

2 reaktioner på ”2018

  1. Louise – du anar inte hur glad du gör mig, när jag läser det här inlägget. Jag ser fram emot att få ta del av ert projekt. Jag önskar dig allt mod som behövs för att utforska ditt egna universum – jag är övertygad om att det är helt fantastiskt.

    1. Tack för att du spiller över på mig med din modighet och ditt sätt att gå din egen väg. Du inspirerar mig verkligen. Jag behöver påminnas om att heltidsjobb, heltidsstress och heltidspress inte passar alla. Tack för att du tror på mig och tack för dina fina ord.
      Vi ses.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *