Best nine

#2

Det här självporträttet skulle aldrig ha hänt för ett år sedan. Jag pratade med mamma idag när vi badade vid barndomsstranden. Jag hade ingen baddräkt med mig, så jag tog av mig till bh och trosor. Tittade på mamma, log och sa; Vad spelar det för roll? Och mamma log tillbaka. Hon vet nämligen att jag inte alls borde vara sådär bekväm utan en rejäl baddräkt. Jag och kråkan njöt av det varma vattnet med våra kroppar. Efter doppet började jag och mamma tänka på den där lilla flickan som var jag i slutet av 80-talet. Flickan som inte vågade gå ut ur bilen och köpa lördagsgodis i bykiosken själv, utan skickade sina svettiga skrynkliga slantar med lillebror. Flickan som har gömt sig för världen, föraktats av den och framförallt föraktat sig själv och sitt utseende. Vad hände med henne? undrade både jag och mamma. För något har hänt. I processen med utställningen ”Bara jag” och framförallt i mötet med alla nakna modeller har något fallit på plats. Min kropp är helt ok. Eller. Den är fantastisk. Den bär mig genom livet, den har burit liv, den tar mig till platser och får mig att uppleva otroliga saker. Varför ska jag kriga mot den? Kan vi inte bara försöka påminna varandra om hur bra vi är? Som vi är. Och inte prata i närheten av barn om hur missnöjda vi är med vår vikt och vårat utseende. Snälla…

Så skrev jag den 30 maj när jag postade porträttet på mig själv och jag har aldrig någonsin fått så många kommentarer på ett inlägg. Varenda ett fyllt med kärlek. Det gör mig både glad och ledsen.

Fantastiskt glad över att så många ger mig massor av kärlek och snälla ord. Ledsen över att så många känner igen sig. Under utställningen ”Bara jag” kom det fram många kvinnor och tackade för att de fått känna sig fina. Den upplevelsen och responsen bär jag närmast mitt hjärta. Vi berörde något viktigt jag och Åsa, när vi porträtterade kvinnan och hennes nakna kropp. Precis som den är. Jag fick så mycket med mig i mötet med alla modeller och även av porträtten jag tog på mig själv. Att se det vackra. Att ta på sig ”rätt” glasögon. Jag har ju de på mig när jag ser på andra. Varför tar jag då av mig dem när jag tittar på mig själv?

Jag bestämde mig där i maj att njuta av sommaren i min kropp. Och det gjorde jag verkligen. Jag hade en brun mage för första gången i mitt vuxna liv. Jag fick ett par korta jeansshorts av mamma som jag bodde i. Och jag badade i vår blåa fula pool på gården. I bikini. Fast vi hade vänner på besök.

Vid Knallis mila. I korta shorts med bästa vän.

Jag hade verkligen en fin sommar. I min kropp. Jag kände mig vacker och stark. Jag ska försöka hitta tillbaka till den där känslan. För i ärlighetens namn har jag gått lite vilse bland julmat, dryck och stillasittande. Någon kanske känner igen sig?

Jag tog iallafall en promenad idag. Det är en bra början.

Kärlek // L

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *