#1

Jag tycker mycket om Instagram. Jag är faktiskt, även om det tar emot att erkänna, rejält Instagramberoende. Jag tycker att forumet både är vänligt och estetiskt tilltalande. De flesta chattar jag har med vänner, har jag också där. Jag inspireras av andra fotografer, konstnärer, poeter och influensers.

Runt varje årsskifte kan man skriva in sitt användarnamn på en sida som heter bestnine.com och då få sina mest gillade bilder i ett kollage. Jag brukar posta det i mitt flöde rakt upp och ner, men i år tänkte jag skriva lite mer om varje foto här. Minnen, känslor och tankar jag har runt bilden. Lite ”behind the scenes” med @abborrbergslouise tänker jag.

Den första bilden, som faktiskt är tre, är på mig när jag är Lucia. Det var inte så längesedan jag postade det inlägget. Vill du läsa det igen finns det här

Favoritbilden från bildserien är den här;

Jag tycker om mitt uttryck. Jag ser lite fundersam ut. Lite ensam. Men ändå trygg. Och det är precis som det kändes. Bilderna är inte så tekniskt bra. Jag ska inte snöa in på det. Men dom förmedlar en känsla. Och det är något jag alltid strävar efter i mitt fotograferande.

Jag har aldrig blivit vald till Lucia i skolan. Jag har heller tidigare aldrig haft en längtan efter det. Jag gjorde mitt bästa för att undvika all sorts uppmärksamhet. Men nu när jag börjar närma mig 40 år, kände jag att det var dags. Och sånt där man vill göra ska man försöka se till att göra också.

Jag finkammade internet efter ljuskronor och budade på flera auktioner, men ingen kändes rätt och dessutom är kronorna jättedyra, blev jag varse. Så jag tänkte ett varv till och kom fram till att det inte spelar någon roll om jag lussade på fel dag. Så jag lånade en luciakrona från skolan jag jobbar på.

Jag åkte först ut i skogen, för jag hade en helt annan tanke från början. Jag fotograferar mig själv med fjärrutlösaren på kameran när jag tar mina självporträtt och det blev väldigt bökigt med att trycka på avtryckaren, springa till luciakronan, sätta den på huvudet och försöka se avslappnad ut. Stearinet rann i hela mitt hår och ljusen slocknade hela tiden. Dessutom försvann jag i mitt vita linne mot snön.

En hel del svordomar for genom mitt huvud när jag höll på. Men jag litar blint på min kreativa förmåga och mina idéer när jag drar igång ett projekt. Så jag fällde ihop kamerastativet, plockade med mig luciakronan och satte mig i bilen. Funderade länge på vart det skulle kunna finnas lä, för det var en ganska blåsig dag. Och så plötsligt slog det mig. Jan Hinders. Det gamla övergivna huset i utkanten av byn.

Med klappande hjärta, det får jag alltid när jag känner att jag är något på spåren, styrde jag bilen dit. Och väl där skötte sig fotograferingen av sig själv. Den känslan älskar jag. När det faller på plats. Jag ser bilderna i huvudet, redigerade och klara, när jag är igång.

Serien blev tre bilder. Den kammade hem 547 likes. Jag tycker om bilderna. Men jag älskar tanken på att jag fick vara Abborrbergs Lucia 2018. Jag sparar det minnet som en skatt.

Kärlek // L

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *