Flanell

Jag vilar huvudet tungt mot hans rutiga skjorta. Den doftar sågspån och lite svett. En förnimmelse av barndom. Trygghet. Några tårar lämnar mina ögon. I den ena vrån bildas en liten salt sjö, innan bäcken ger sig av över näsryggen och möter nya droppar.

Han är tyst. Stryker mig över axeln. Jag känner med kinden att flanellen är varm och våt. Jag vet inte riktigt varför jag blev så ledsen. Ibland bara svämmar det över.

I hans tystnad och i hans tålamod, finner jag kraft. Blommar ut igen. Och han gör inget större väsen av det. Av något.

Kärlek//L

Ingefära

Idag har det gått en vecka sedan jag bestämde mig för att ta ett uppehåll med en av mina största laster. Snuset. Jag vågar inte lova att vi gör slut för alltid. Vi har en komplicerad relation. Genom lycka, ångest, vakna nätter och stress har vi gått sida vid sida. Dosa efter dosa. Men vi tar ett uppehåll nu. Det är på tiden. Det började kännas destruktivt.

I farmors gamla dosa där hon förvarade stoppnålar och fingerborgar, har jag nu mina bitar med ingefära. Det går riktigt bra. Bättre än jag trott. Men jag ljuger om jag säger att det är en enkel match. Efter maten, eller till morgonens första kopp kaffe. Då saknar jag mitt snus.

Har du någon last? Har du isåfall lyckats sluta? Och sist men inte minst. Stämmer Aristoteles påstående om att summan av våra laster är konstant?

Kärlek från en ingefärsdoftande L

Moln är som drömmar

Jag bor nära molnen. Så pass nära att jag ibland får känslan av att om jag bara sträckte lite till på mig, skulle jag kunna plocka mig en vit tuss och stoppa i min ficka.

Jag skulle bära det med andakt. Försiktigt skulle jag låta mina fingertoppar snudda vid det mjuka bulliga när jag tappar bort mig i vardagsstress och rutiner. I människor som kan verka ihåliga i jakten på pengar och effektivitet. Jag skulle känna det mjuka snälla och svala. Låta det påminna mig om vem jag är. Vad jag tycker om. Och jag skulle dela med mig av det till andra. Jag är inte ensam om att tappa bort mig själv i bland. För gudarna ska veta att det inte alltid är lätt att hålla sin bana. Det krävs mod, beslutsamhet och massor av kraft.

Jag har haft en dröm länge. Den formades nog ungefär samtidigt som jag lärde mig att använda verktygslådan med 29 delar. Alfabetet. Jag älskar att skriva. Ofta kommer en mening eller bara några lösryckta ord till mig när jag pysslar med annat. Då måste jag stanna upp och få ner tanken så fort jag bara kan. På kvitton, på papperslappar, i böcker och i telefonens anteckningar finns tusentals ord som krokar i varandra. Början på något nytt, eller kanske slutet på något gammalt. Jag har stoppat orden i min ficka och burit dem med mig. Som jag skulle gjort med mitt moln. De påminner mig om vad jag drömmer om när jag tvivlar.

I måndags började jag jobba 75% igen. Efter en ganska lång tid med mycket själsakav. Jag är lite rädd för hur det ska gå. Men jag är också glad över att jag har ett moln i min ficka, i form av en dröm som snart ska bli sann. En milstolpe i mitt liv. Och jag tror att med den, kommer fler att uppfyllas. Det är dags nu.

Kärlek // L

Vårens första dag

Den var i förrgår. Så kändes det iallafall. Och dagarna efter den har varit soliga, blåsiga och vackra.

Jag nynnar tyst på Lahles sång när jag går omkring i trädgården; ”Vårens första dag och jag vill va´med och jag vill va´så med, så att jag kan se att jag är en del av allt…”

Hönsen följer intresserat mina steg. Det är deras första dag ute. De har fått möjligheten att gå ut tidigare så klart, men tvärvänt vid dörren när de sett snön utanför sitt hönshus. Nu har marken tinat fram och de vågar sig ut. Rasen är tålig. Vikingahöns. Men min lilla flock verkar vara riktiga fryslortar. Eller så har ingen läst rasbeskrivningen för dem. Dessutom har de ruggat förskräckligt ett tag. Jag hoppas att vårsolen och vad de pickar i sig ute får mina flickor på banan igen. En tupp behöver vi också. Kycklingar vill vi ha och några fler spräckliga damer.

Nu är det bara fläckar med snö kvar på gården. Krokusarna som Kråkungen och jag planterade för två höstar sedan, blommar mot husväggen. Det blåser lite kallt och jag knäpper vårkappans blanka blå knappar. Jag tittar ner och ser att mina skor är leriga på tårna. Det är ett vårtecken om något.

Jag bär min kaffekopp med mig. Har en uppgift jag skjuter lite på. Måste ta ett självporträtt till något som jag ser fram emot, något som jag drömt om länge. Jag ska berätta för er sen när allt är klart. Men porträttet har liksom bromsat upp mig lite. Konstigt med tanke på att jag älskar att fotografera. Men det känns svårt att möta kameran med blicken. Jag ser så bestämd ut tycker jag. Det är kanske för att det krävs just nu. Beslutsamhet.

Fröken Vår och jag har en ganska komplicerad, men vacker relation. Jag tycker att jag väntar på henne så länge. Är redo med hela kroppen och själen redan i slutet av februari. Sen när hon dyker upp, golvas jag totalt av hennes ljus och det hon strör i sina spår. Jag kan bli stressad och vill fånga all hennes skönhet i min hand. Men det går ju såklart inte. Det vackraste i livet måste man släppa taget om. Låta det ha sin gång.

Idag är det fredag. Ikväll ska jag bada i vår vedeldade badtunna. Krypa ner i värmen och titta på stjärnhimlen. Njuta av att det är mycket som är bra just nu.

Vad gör du ikväll?

Kärlek // L

Det blir nog stjärnklart till kvällen

Jag är hemma med förkyld liten. Eldar i kaminen. Ser hur solen spiller sitt gula ljus genom smutsiga fönsterrutor och landar på dammiga golv. Han önskar sig bananpannkaka. Tvättmaskinens pip och kattens jamande vid dörren tävlar om min uppmärksamhet.

Jag borde nog dammsuga. Istället lägger jag mig i soffan, slötittar på barnprogram och bläddrar lite halvhjärtat i en pocketbok jag inte riktigt trivs med. Dricker stora mängder kaffe och kramar den där lilla människan vars hud är så varm. Det är min viktigaste uppgift idag. Kramas mjukt, skala frukt och vara nära.

Skrivkrampen har skavt i mig ett tag. Fotografierna jag tagit har inte förmedlat något riktigt. Följartapp på instagram och självkänsla som dalat. Sånt som egentligen inte betyder ett skvatt. Jag skriver ju nu och visar dig en hastig bild tog jag i hallen. Jag gör väl som jag vill, tänker jag lite trotsigt och dricker en klunk kallnad sump.

Vinden viner och snön som föll i förrgår yr från taken. Flingorna gnistrar som prismor när de bryts i solen. Jag följer skuggorna från soffan. Härifrån syns inte skitiga golv.

I dag har tagit på mig kimonon jag köpte på en second hand i Berlin. Han säger att jag är fin och kryper in under de vita blommorna. Vilar sitt febriga huvud mot min mjuka mage och jag slås av tanken på att han håller på att växa ur min famn. Jag stoppar näsan i hans rågblonda hår och viskar att han luktar kattunge. Det sa min pappa alltid till mig när jag var liten. Jag tycker om att återanvända ord och fraser.

Under den korta promenaden till posthuset lämnade jag mössan hemma. Lurades av värmen inne och ljuset ute . Jag frös om öronen och hörde fåglarna sjunga högt. Jag brukar tänka att de berättar sagor om resorna från varmare länder.

Det blir nog stjärnklart till kvällen.

Kärlek // L



#8

Sommaren, solnedgången och svalorna

På baksidan av mitt hus breder åkrarna ut sig och där de slutar tar den milsvida skogen vid. Det är samma åkrar som min pappa, min farfar och generationer före dem har slagit med lie för hand. Farmor sa alltid att man kunde se en liten kant av Värmland från stugan vid klart väder.

På vintern älskar jag att lägga mig på rygg i snön och titta på stjärnhimlen i mörkret. Jag har sett norrskenet bölja över mitt huvud och stjärnfallen har fått önskningar att formas bakom mina slutna ögonlock. Där på åkern kan jag få perspektiv på mitt liv, på min litenhet och många sakers obetydlighet.

På vintern viner vinden hårt över de öppna ytorna. Snön kan sudda ut konturerna av berg och skog. Jag tycker om att stå i mitt vardagsrum, med ryggen mot kaminens värme och ögonen riktade mot busvädret där ute.

På våren blir åkrarna lite vattensjuka och tranorna landar tungt i det gula fjolårsgräset. Deras läte ekar ensligt över byn när solens bana blir längre för varje dag som går. Det märks så tydligt när man bor på ett berg.

På våren när ångan stiger från Stormossån, brukar jag säga till Kråkungen att det är trollmor som kokar gröt åt alla sina ungar. Och jag får lyckorus av allt det skira gröna.

På sommaren växer gräset högt innan slåttern och svalorna dyker över åkrarna i sin jakt på insekter. Det surrar, rasslar, låter och lever. Maskrosor blommar och blir till fjuniga bollar. När vinden är vänlig flyger vita små dun genom luften och solen bryter sina strålar i den mjuka dansen.

På sommaren slår vi hö på åkrarna. Vi och de andra som bor här uppe på toppen. Det doftar gott och kliar hemskt. Aldrig smakar en kall öl så gott som efter slåttern.

På hösten när åkerns stubb är rågblond, flyger vi drake i vinden och har springtävling på den vilande marken. Luften är hög och klar och jag tycker om att se den första frosten breda ut sitt glittrande täcke runt vårat hus.

På hösten formar gässen sitt V mot den bleka himlen över åkrarna. Lämnar oss för äventyr i länder där solen värmer deras fjäderdräkt och melodin är någon annan.

På baksidan av mitt hus börjar många små äventyr. Och ibland även de största.

Kärlek // L

Milda mellanrum

Februari ska vara kall i min värld. Jag vill att min andedräkt ska bolma som rök ur min mun, att kölden ska bita i mina kinder och att Kung Bore ska måla mitt rågblonda hår i frostigt vitt med sin breda kalla pensel.

Men idag föll ett stilla regn över mig på promenaden. Jag hälsade på hos tystnaden och tomheten i Lövkullberget. Satte mig i snön och lutade ryggen mot grånat timmer. Takdroppen holkade ur snön vid knuten och min kappa blev blöt där bak. Det finns något vemodigt och vackert över att besöka tomma gårdar. Här har Kråkungen ammats, tränat på att gå och tillbringat en stor del av sina första tre år i livet. Tillsammans med henne som rullar på r:en. Hon kommer tillbaka. Men förut fanns hon här jämt. Nu leder mina steg hit av sig själva. Till minnena och tystnaden.

Jag satt där en lång stund i min ensamhet. Jag tycker om att vara själv ute. Det är högt i tak på något vis. Mina tankar får ta plats och jag påverkas inte av någon annan. Jag drack vatten ur bäcken vid Paradisåkern på vägen hem. Det isade i bröstet när jag svalde och jag kände mig levande.

När jag kom hem körde jag ved på sparken. Jag har dagar som är mellanrum och jag har lärt mig hur jag ska fylla dem. Genom att hålla mig sysselsatt med vardagliga ting. I tystnad.

Jag behöver tiden för att landa. Hitta mig själv. Min ton. Jag har svårt att höra den bland alla andra, som skriker högre och tar mer plats. I byn är jag den enda av mitt slag och ändå så lik alla andra.

På alla hjärtans dag var jag och Kråkungen själva. Pappan var i Växjö på skolan. När han blir klar är han ännu mer en skogens man. Jag hade skav i både hals och själ. Min kropp kändes varm och orolig. Två dagar hemma. Det har jag lärt mig den hårda vägen att jag måste ta. Det blåste och smältvattnet krusade den blanka isens yta. Vi halkade runt byn med hundarna. I min hand brände ett hjärta av snö mot min febervarma hud. Jag fick det av honom.

Efter byvägen står ett dass. Det röda hjärtat lyser mot en blå dörr. Jag stannade upp, tittade på honom och frågade;

-Heter det alla stjärtars dag?

Han exploderade i det underbaraste av skratt, kramade mitt ben och sa att han älskar mig.

Ett ögonblick att bära med sig. Obetydligt för alla andra. Hela världen för mig.

Idag är ett mellanrum. I morgon ska jag ändra perspektiv. Jag har köpt en klarröd drönare och vinden ska inte blåsa så hårt. I morgon ska jag se världen lite från ovan. Lyfta blicken och flyga med de skränande kråkorna över byn. Och om jag får önska mig något, önskar jag mig snö som faller under natten och pudrar skogen vit.

Kärlek// L

#7

Trollberget. December. Det var fullmåne och Cecilia hade skrivit en ny låt. Vi sjöng den i stämmor och hon spelade gitarr. Vi tände marschaller i en ring runt oss och skålade i rött vin. Skogen gnistrade i silver.

Ibland får man ta i lite extra för att skapa sin egen magi. Ibland sköter det sig liksom av sig själv. Så var det den här gången.

Kärlek // L

PS: Musiktips! Min grymma vän Ceci Noir kan du lyssna på och läsa om här.

Januari

Januari kan vara en blå paus.

Vi tog en skoterpromenad och for över myrarna bort till Kyralamms frusna vatten. Räven hade sprungit före oss i snön och korpen gjorde oss sällskap en stund i tystnaden när vi stängde av den bullrande motorn. Det rann någon tår från mina ögon av både kyla, fart och glädje.
En tur till Djupa Dalen på jullovets sista dag.
Det droppade om isen och regnet hängde i luften.
Sommarhage i vintervila.

Januari är månaden då jag fyller år.

Trettondagsafton. Min födelsedag. Jag testade att klättra lite på byskolans stege. Jag kan nästan höra min mamma, hon som födde mig med rumpan först för 38 år sedan, hur hon drar ett djupt andetag, tittar på bilden och tänker; men Louise, vad är det här för stolleprov nu då? Men mamma. Det gick bra. Att klättra och att födas. Kaffet smakade gott i morse och min lilla familj sjöng fint för mig. Inte för tidigt, för jag är ingen morgonmänniska. Om jag får välja själv. Ikväll ska jag bada badtunna och till eftermiddagskaffet tror jag att jag ska ta mig en liten whisky. Det är mycket som är bra, när man tänker efter.

Januari med sina stjärnsprakande nätter.

Om att påminna sig att lyfta blicken.
När vägen hem är stjärnbeströdd.

Januari med sitt kärva temperament och sina vackra vinterdagar. Januari när man ser hur ljuset sakta börjar återvända. Jag tycker om dig. Vi ses igen om ett år.

Kärlek//L