En saga med början i juni

Det hände idag. Det där jag sett fram emot och drömt om så länge så länge. Nu plötsligt finns jag på tidningen Land. I både intervju och i blogg (klicka på orden så får du en länk om du vill)

Jag måste nypa mig lite i armen för att förstå att det är sant. Och scenskräck har jag också. Men det är på tok försent för sånt.

I sin himmel ler mormor, i min mage flyger fjärilar omkring och i bröstet fladdrar hjärtat.

Jag bloggar på Land!

Kärlek//L

Louise i Land

Det är med skräckblandad förtjusning jag nu berättar att jag inom en snar framtid kommer att börja blogga för tidningen Land. Det känns ganska overkligt och det är en stor dröm som går i uppfyllelse. Något jag drömt om sedan jag var barn. Om att få skriva på riktig. Det här är ett sjumilakliv i den riktningen. Och jag känner nästan hur mormor Ruth ler med hela själakroppen där uppe i himlen. Hon som gav mig bokbussen, intresset för det skrivna ordet och som spillde över lite av sin förmåga på mig.

Jag känner mig så otroligt hedrad och lite rädd. Men jag har lovat mig själv att ta mina drömmar på större allvar. Och det händer inte så mycket med drömmarna, om man fortsätter göra precis det man alltid gjort tidigare. Så nu kliver jag utanför min trygga zon. Jag blundar, tar ett djupt andetag och hoppar rakt ut i det okända. Jag hoppas att ni som läser mina ord här, håller mig i den ena handen, mormor Ruth får hålla mig i den andra, och så följer ni med. För jag tror att landningen kommer att bli mjuk och platsen vi hamnar på blir spännande och vänlig.

Men jag kommer att ha kvar den här bloggen också. Ett ben i varje värld. Här är jag ju liksom hemma. Här kan jag ta ut svängarna och få utrymme att skriva ner mina funderingar från finnmarken. Mitt vemod får blandas hur det vill med lyckligt fladdriga fjärilar i magen. Tvära kast och kontraster. Jag lever för det just nu och för våren.

Tiden mellan hägg och syren. Jag vill spara den och stoppa i min ficka.

Har häggen slagit ut hos dig? Den slog ut i byn i förrgår. Jag kan inte känna mig mätt på doften. Vill borra ner näsan i de vita blommorna och låta tiden stanna där. Den rusar fram kan jag tycka. Vad har den så bråttom till?

Jag plockade mig en bukett vitsippor bakom skolans utedass idag. Jag tyckte nyss att de sträckte sina små knoppiga vita huvuden mot solen. Nu såg jag att många redan vissnat.

Göken ropade när min bukett var klar. Den lät från nordost. Norrgök är sorggök. Östergök är tröstergök. Gökarna tar ut varandra tänkte jag, när jag frös i min kofta och ingefäran brände på min tungspets.

Jag tittade ut över bergen en stund. Det nyplöjda potatislandet. Min röda lilla stuga. Den gamla skolan som snart ska rivas. Göken ropade igen. Louise i Land tänkte jag. Det är mycket som är bra.

Vi ses snart igen. Här eller där.

Kärlek// L

Välkommen vår

Och där bland fröer, jord och plantor. Tillsammans med den lilla, stora, eller helt själv. Där finner jag just nu ro, lycka och glädje. Det spelar ingen roll om inget tar sig, eller allt. Det viktigaste är känslan. Lycka. Närvarande. Härvarande.

Vi åkte till Bergslagsodlingar på morgonen. En söndagsutflykt till grannkommunens handelsträdgård. Hela lilla familjen. Han med förhoppning om humle, jag om kryddväxter och den lilla längtade efter glass.

Humle, tre olika sorter. Han ska brygga öl.
Kryddväxter, favoritväxter.
Salvia. Två för ögat, två för smaken.
Finaste innehållet i en kundvagn man kan ha. Liv!

När vi kom hem satte jag och den lilla igång att så frön och ge gurkorna och tomaterna lite mera plats åt sina rötter. I shorts. I april.

Jag njuter av värmen men funderar också över den. Över torkan i skog och mark. Över att ha egen brunn och bo på ett berg. Jag kisar i soldiset och försöker vila i pappas ord. ”Det har varit torrsomrar förut. Flera på raken”. Jag lyssnar till det han säger, men ändå kan jag inte riktigt lita på att allt är som det ska med moder jord. Hur som helst så lovar de som spår väder regn under kommande veckan. Jag får vila i det så länge.

På blivande matsalsgolvet håller vi till.
Trångbodd tomat får större kruka. Små varsamma händer hjälper till.
Vardagsrummet fylls upp av växtlighet och förväntningar.

Jag brukar ha svårt för när ljuset kommer tillbaka. Jag brukar liksom inte riktigt hinna med. I år är det annorlunda. I år är allt annorlunda. Jag håller på att lära om. Efter all stress och alla tårar. Jag börjar bli bättre på att ta det som det kommer. Så känns det iallafall. Och just nu är jag förälskad i våren. Den kanske kan komma att bli min nya favorit.

Förra året planterade jag indiankrasse och blomma för dagen. Jag grävde ett runt land och stoppade ner färdiga plantor. Några solrosor drev jag upp och två hjälpte fåglarna mig med. De blev de bästa. Det är egentligen han som har gröna fingrar. Eller handlar det om tålamod och rutiner? Jag vet inte riktigt. Jag glömmer bort att vattna ibland, glömmer bort ogräs och omskolning där i mitt dagdrömmeri. Men i år ska jag försöka att fokusera mera. Nu när jag inte har hästarna som tar min tid. Nu ska jag jorda mig på många sätt och vis.


Kärlek // L

Flanell

Jag vilar huvudet tungt mot hans rutiga skjorta. Den doftar sågspån och lite svett. En förnimmelse av barndom. Trygghet. Några tårar lämnar mina ögon. I den ena vrån bildas en liten salt sjö, innan bäcken ger sig av över näsryggen och möter nya droppar.

Han är tyst. Stryker mig över axeln. Jag känner med kinden att flanellen är varm och våt. Jag vet inte riktigt varför jag blev så ledsen. Ibland bara svämmar det över.

I hans tystnad och i hans tålamod, finner jag kraft. Blommar ut igen. Och han gör inget större väsen av det. Av något.

Kärlek//L

Ingefära

Idag har det gått en vecka sedan jag bestämde mig för att ta ett uppehåll med en av mina största laster. Snuset. Jag vågar inte lova att vi gör slut för alltid. Vi har en komplicerad relation. Genom lycka, ångest, vakna nätter och stress har vi gått sida vid sida. Dosa efter dosa. Men vi tar ett uppehåll nu. Det är på tiden. Det började kännas destruktivt.

I farmors gamla dosa där hon förvarade stoppnålar och fingerborgar, har jag nu mina bitar med ingefära. Det går riktigt bra. Bättre än jag trott. Men jag ljuger om jag säger att det är en enkel match. Efter maten, eller till morgonens första kopp kaffe. Då saknar jag mitt snus.

Har du någon last? Har du isåfall lyckats sluta? Och sist men inte minst. Stämmer Aristoteles påstående om att summan av våra laster är konstant?

Kärlek från en ingefärsdoftande L

Moln är som drömmar

Jag bor nära molnen. Så pass nära att jag ibland får känslan av att om jag bara sträckte lite till på mig, skulle jag kunna plocka mig en vit tuss och stoppa i min ficka.

Jag skulle bära det med andakt. Försiktigt skulle jag låta mina fingertoppar snudda vid det mjuka bulliga när jag tappar bort mig i vardagsstress och rutiner. I människor som kan verka ihåliga i jakten på pengar och effektivitet. Jag skulle känna det mjuka snälla och svala. Låta det påminna mig om vem jag är. Vad jag tycker om. Och jag skulle dela med mig av det till andra. Jag är inte ensam om att tappa bort mig själv i bland. För gudarna ska veta att det inte alltid är lätt att hålla sin bana. Det krävs mod, beslutsamhet och massor av kraft.

Jag har haft en dröm länge. Den formades nog ungefär samtidigt som jag lärde mig att använda verktygslådan med 29 delar. Alfabetet. Jag älskar att skriva. Ofta kommer en mening eller bara några lösryckta ord till mig när jag pysslar med annat. Då måste jag stanna upp och få ner tanken så fort jag bara kan. På kvitton, på papperslappar, i böcker och i telefonens anteckningar finns tusentals ord som krokar i varandra. Början på något nytt, eller kanske slutet på något gammalt. Jag har stoppat orden i min ficka och burit dem med mig. Som jag skulle gjort med mitt moln. De påminner mig om vad jag drömmer om när jag tvivlar.

I måndags började jag jobba 75% igen. Efter en ganska lång tid med mycket själsakav. Jag är lite rädd för hur det ska gå. Men jag är också glad över att jag har ett moln i min ficka, i form av en dröm som snart ska bli sann. En milstolpe i mitt liv. Och jag tror att med den, kommer fler att uppfyllas. Det är dags nu.

Kärlek // L

Vårens första dag

Den var i förrgår. Så kändes det iallafall. Och dagarna efter den har varit soliga, blåsiga och vackra.

Jag nynnar tyst på Lahles sång när jag går omkring i trädgården; ”Vårens första dag och jag vill va´med och jag vill va´så med, så att jag kan se att jag är en del av allt…”

Hönsen följer intresserat mina steg. Det är deras första dag ute. De har fått möjligheten att gå ut tidigare så klart, men tvärvänt vid dörren när de sett snön utanför sitt hönshus. Nu har marken tinat fram och de vågar sig ut. Rasen är tålig. Vikingahöns. Men min lilla flock verkar vara riktiga fryslortar. Eller så har ingen läst rasbeskrivningen för dem. Dessutom har de ruggat förskräckligt ett tag. Jag hoppas att vårsolen och vad de pickar i sig ute får mina flickor på banan igen. En tupp behöver vi också. Kycklingar vill vi ha och några fler spräckliga damer.

Nu är det bara fläckar med snö kvar på gården. Krokusarna som Kråkungen och jag planterade för två höstar sedan, blommar mot husväggen. Det blåser lite kallt och jag knäpper vårkappans blanka blå knappar. Jag tittar ner och ser att mina skor är leriga på tårna. Det är ett vårtecken om något.

Jag bär min kaffekopp med mig. Har en uppgift jag skjuter lite på. Måste ta ett självporträtt till något som jag ser fram emot, något som jag drömt om länge. Jag ska berätta för er sen när allt är klart. Men porträttet har liksom bromsat upp mig lite. Konstigt med tanke på att jag älskar att fotografera. Men det känns svårt att möta kameran med blicken. Jag ser så bestämd ut tycker jag. Det är kanske för att det krävs just nu. Beslutsamhet.

Fröken Vår och jag har en ganska komplicerad, men vacker relation. Jag tycker att jag väntar på henne så länge. Är redo med hela kroppen och själen redan i slutet av februari. Sen när hon dyker upp, golvas jag totalt av hennes ljus och det hon strör i sina spår. Jag kan bli stressad och vill fånga all hennes skönhet i min hand. Men det går ju såklart inte. Det vackraste i livet måste man släppa taget om. Låta det ha sin gång.

Idag är det fredag. Ikväll ska jag bada i vår vedeldade badtunna. Krypa ner i värmen och titta på stjärnhimlen. Njuta av att det är mycket som är bra just nu.

Vad gör du ikväll?

Kärlek // L

Det blir nog stjärnklart till kvällen

Jag är hemma med förkyld liten. Eldar i kaminen. Ser hur solen spiller sitt gula ljus genom smutsiga fönsterrutor och landar på dammiga golv. Han önskar sig bananpannkaka. Tvättmaskinens pip och kattens jamande vid dörren tävlar om min uppmärksamhet.

Jag borde nog dammsuga. Istället lägger jag mig i soffan, slötittar på barnprogram och bläddrar lite halvhjärtat i en pocketbok jag inte riktigt trivs med. Dricker stora mängder kaffe och kramar den där lilla människan vars hud är så varm. Det är min viktigaste uppgift idag. Kramas mjukt, skala frukt och vara nära.

Skrivkrampen har skavt i mig ett tag. Fotografierna jag tagit har inte förmedlat något riktigt. Följartapp på instagram och självkänsla som dalat. Sånt som egentligen inte betyder ett skvatt. Jag skriver ju nu och visar dig en hastig bild tog jag i hallen. Jag gör väl som jag vill, tänker jag lite trotsigt och dricker en klunk kallnad sump.

Vinden viner och snön som föll i förrgår yr från taken. Flingorna gnistrar som prismor när de bryts i solen. Jag följer skuggorna från soffan. Härifrån syns inte skitiga golv.

I dag har tagit på mig kimonon jag köpte på en second hand i Berlin. Han säger att jag är fin och kryper in under de vita blommorna. Vilar sitt febriga huvud mot min mjuka mage och jag slås av tanken på att han håller på att växa ur min famn. Jag stoppar näsan i hans rågblonda hår och viskar att han luktar kattunge. Det sa min pappa alltid till mig när jag var liten. Jag tycker om att återanvända ord och fraser.

Under den korta promenaden till posthuset lämnade jag mössan hemma. Lurades av värmen inne och ljuset ute . Jag frös om öronen och hörde fåglarna sjunga högt. Jag brukar tänka att de berättar sagor om resorna från varmare länder.

Det blir nog stjärnklart till kvällen.

Kärlek // L